Vi står med anklarna i blodet från stympade tjejer

Under måndagen släpptes den efterlängtade tv-serien ”Scarpetta” på Prime Video, baserad på Patricia Cornwells populära bokserie om rättsläkaren Kay Scarpetta. Efter 30 års väntan och nästan lika många böcker får fans äntligen se den första adaptionen av den ikoniska karaktären.

Nicole Kidman tar sig an huvudrollen som den skarpsinniga rättsläkaren Kay Scarpetta, medan Jamie Lee Curtis spelar hennes syster Dorothy. De båda Hollywood-legenderna fungerar inte bara som skådespelare utan är även medproducenter för serien.

Serieskaparen Elizabeth Sarnoff, känd från produktioner som ”Lost” och ”Marco Polo”, har valt att berätta historien genom att växla mellan olika tidsperioder. Handlingen utspelar sig främst i sent 1990-tal, när Kay är ny på jobbet, samt i nutid när hon återvänder till samma arbetsplats. Serien kretsar kring en mordutredning där någon börjat döda kvinnor med samma metod som användes i ett fall för 28 år sedan, vilket får Scarpetta att ifrågasätta om rätt förövare verkligen greps då.

Seriens premiss kan inte beskrivas som särskilt originell, men det behöver inte vara ett problem om utförandet håller måttet. Tyvärr lider ”Scarpetta” av en obalans mellan förnuft och känsla, där berättelsen försöker kompensera brist på logik med överdrivna emotionella inslag.

Samspelet mellan Kidmans och Curtis rollfigurer är inledningsvis underhållande, men blir i längden uttröttande och tar kraft från själva brottsintrigen. Sarnoff tycks ha inspirerats av framgångsrika kriminaldramer som ”Mare of Easttown”, med ambitionen att skapa en trovärdig social miljö för huvudkaraktären, men resultatet påminner snarare om såpopera än kvalitetsdrama.

De tonala skiftningarna är så markanta att de kan ge tittaren mental whiplash. Förvirringen ökar ytterligare när serien plötsligt introducerar ryska agenter, döda astronauter, en AI-hustru och konstgjorda organ som faller från himlen när ett rymdlaboratorium störtar mot jorden.

Svenska Charlotte Brändström är en av regissörerna bakom serien, som tycks kämpa med att hitta rätt ton i berättandet. Dialogen är ofta informationstung och onaturlig, med repliker som verkar mer riktade till publiken än till andra karaktärer i scenen.

I grunden finns en ambitiös vilja att belysa det ständigt aktuella samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor. Samtidigt reproducerar serien populärkulturens problematiska framställning av kvinnliga offer. När böckerna skrevs på 1990-talet var unga kvinnor som offer ett vanligt grepp inom genren – en fetischism som kändes otidsenlig redan då.

Trots att de senaste decenniernas jämställdhetskamp har påverkat även kriminalfiktion, återvänder ”Scarpetta” till en tid där nakna, stympade kvinnokroppar exponeras på ett närmast spekulativt sätt. Det får serien att kännas daterad och som ett steg tillbaka för genren.

”Scarpetta” hade premiär på Prime Video den 11 mars och består av 8 avsnitt på cirka 50 minuter vardera. Utöver Kidman och Curtis medverkar även Ariana DeBose och Bobby Cannavale i huvudroller.

Trots den stjärnspäckade ensemblen och det starka källmaterialet lyckas inte serien leva upp till förväntningarna. För fans av Cornwells böcker och kriminaldramer i allmänhet blir det en besvikelse där potentialen i materialet aldrig riktigt förverkligas, vilket seriens låga betyg i recensioner återspeglar.