Weeping Willows fyller Göta Lejon – med tre decennier av tidlös musik

I trettio år har Weeping Willows varit en stabil del av det svenska musiklandskapet. Med sin storstilsblodade, amerikanskt inspirerade sound har bandet nu tagit sig till ett fullsatt Göta Lejon i Stockholm som en del av sin omfattande vårturné.

Trots att Weeping Willows låter internationella – med tydliga influenser från Roy Orbison och Elvis Presley som formade deras initiala coverrepertoar på 90-talet – är deras framgång paradoxalt nog grundad i något mer provinsiellt och trivsamt. De har aldrig blivit superstjärnor, utan snarare utvecklats till en pålitlig institution i svenskt musikliv.

Under tre decennier har bandet byggt upp en trogen publik som fyller konserthus i mellanstora städer och säljer ut Mosebacketerrassen under sensommaren. Genom tretton album har de skapat sig en stabil karriär där de kunnat leva på sin musik, vilket är en prestation i sig i dagens musikbransch.

Ålder och förgänglighet är teman som återkommer i frontmannen Magnus Carlsons lite tankspridda mellansnack under kvällens konsert. Bandet har starka rötter i Katarina församling på Södermalm – de bildades bokstavligen på den legendariska krogen Kvarnen, bara ett stenkast från konsertlokalen.

En intressant aspekt med Weeping Willows musik är att den redan från början hade en viss tidlöshet, eftersom deras musikaliska förebilder var från en svunnen era. Under årens lopp har bandet experimenterat med olika stilar – rock, pop – men inte alltid med samma framgång. Även under kvällens konsert blir det tydligt att bandets styrka ligger i att framhäva Carlsons särpräglade röst.

Innan bandet äntrar scenen spelas Frank Sinatra i högtalarna – ett djärvt val som öppnar för jämförelser. Men Carlson står pall för utmaningen. Hans perfekta tonträff, timing och emotionella uttryck är bandets främsta tillgång, även om rösten inte nödvändigtvis passar till allt material.

På scenen står inte bara de fyra kvarvarande originalmedlemmarna utan även en keyboardist, en basist och två blåsmusiker. Denna utökade sättning ger bandet möjlighet att skapa olika ljudbilder genom konserten. När de framför countrysoul-inspirerade låtar låter det svängigt och elegant. Balladerna får liv och närvaro, men i de mer rockiga numren riskerar instrumenteringen ibland att överskugga Carlsons röst.

Ett längre segment med material från det senaste albumet fungerar överraskande väl. Textmässigt är det mörkt men uppriktig, vilket skapar en intressant kontrast till musiken. De tidiga låtarna från bandets debutalbum, som ursprungligen skapades som pastischer på 50- och 60-talsmusik, har med tiden fått ett eget liv och en autenticitet som kanske inte fanns där från början.

Det är i de mer lågmälda partierna av konserten som Weeping Willows verkligen glänser. När instrumenteringen tonas ner och Carlsons röst får utrymme att breda ut sig, uppstår kvällens mest magiska ögonblick. Det är då man tydligast förstår varför bandet överlevt trender och fortfarande fyller konsertlokaler tre decennier efter starten.

Som så många andra långlivade svenska band har Weeping Willows hittat sin nisch genom att kombinera internationella influenser med ett genuint hantverk. De har aldrig varit det coolaste bandet i stan eller toppat de internationella listorna, men de har skapat något mer uthålligt – en karriär byggd på musikalisk kvalitet och en stark relation till sin publik.

Efter trettio år tillsammans har Weeping Willows blivit något så ovanligt som ett band där medlemmarna åldrats med värdighet, fortsatt att utvecklas konstnärligt och behållit sin relevans i en ständigt föränderlig musikvärld. På Göta Lejon denna kväll bekräftar de sin status som en av svensk populärmusiks mest pålitliga institutioner – ett band som fortsätter att beröra en publik som vuxit upp och åldrats tillsammans med dem.