Amanda Sokolnicki: Det behövdes ingen specialoperation – Marco Rubio är ändå tillfångatagen

En farlig lek med stormaktspolitik och Venezuelas framtid

I helgen annonserade Donald Trump och hans utrikesminister Marco Rubio att Venezuelas självutnämnde president Nicolás Maduro hade tillfångatagits i en amerikansk specialoperation. Händelsen markerade en dramatisk vändning i amerikansk utrikespolitik, men också en anmärkningsvärd transformation för Rubio själv.

För bara åtta år sedan, under presidentvalkampanjen 2016, varnade Rubio i kraftfulla ordalag för Trump. I en CNN-intervju liknade han då Trump vid de ”starka män” som enligt honom förstört Latinamerika under decennier. Han beskrev dem som ledare som anser att folket finns till för dem, inte tvärtom, och att lagar och regler inte gäller för sådana män.

Idag står samme Rubio vid Trumps sida som utrikesminister. När de tillsammans tillkännagav operationen mot Maduro upprepade Rubio sina tidigare ord, men nu som en komplimang: Trump är inte som någon tidigare amerikansk president.

Under presskonferensen talade Trump om Venezuela som ett en gång ”fantastiskt land” som förstörts under de senaste två decennierna. Han anklagade Venezuelas ledarskap för att ha använt makten till att berika sina vänner och sabotera demokratin – en beskrivning som för många observatörer bär slående likheter med Trumps egna metoder och ledarstil.

Trumps långa utläggningar om sin egen förträfflighet vid presskonferensen påminde om Maduros föregångare Hugo Chávez och hans tv-sända program ”Aló presidente”. ”Nyss var USA ett dött land, nu är vi det hetaste i hela världen”, deklarerade Trump, medan Rubio instämde.

Enligt flera källor har Rubio varit en drivande kraft bakom operationen mot Maduro, och för att rikta Trumps uppmärksamhet mot Kuba. Hans ambition verkar vara att äntligen konfrontera diktatorer från den del av världen hans egen familj kommer från. Men frågan är om Rubios och Trumps målsättningar verkligen är desamma.

När Rubio talar om att operationen genomfördes för att värna USA:s nationella säkerhet och det venezolanska folkets frihet, jublar Trump istället över att ”vi har världens bästa oljeföretag på väg in” i landet. De olika prioriteringarna framträder också tydligt i frågan om vem som ska efterträda Maduro.

Rubio har uttryckt sitt stöd för María Corina Machados, som nyligen tilldelades Nobels fredspris och vars kandidat vann en tydlig majoritet i Venezuelas senaste val. Trump har däremot avfärdat henne som ”inte tillräckligt respekterad” för jobbet. Enligt Washington Post handlar Trumps motstånd i själva verket om att hon fick det fredspris som han ansåg borde varit hans.

Vad det venezolanska folket faktiskt vill verkar inte vara Trumps primära intresse.

En berättigad fråga är om Rubio verkligen har kontroll över situationen han varit med om att skapa. Om han nu vunnit personliga segrar genom att bidra till att avsätta latinamerikanska ledare han ogillar, vem hjälper han samtidigt fram? Och vilket tillstånd kommer Venezuela att lämnas i efter denna intervention?

Risken finns att Rubio själv så småningom kommer att framstå som de besuttna latinamerikanska ledare som tog för sig och lämnade misär efter sig – de män han själv sagt sig vilja bekämpa. Skillnaden är att det denna gång inte handlar om makten att förtrycka ett enskilt land, utan potentiellt en hel värld.

Trumps uttalanden efter presskonferensen tyder på att hans ambitioner sträcker sig långt utanför Venezuela. På flygplanet efter tillkännagivandet, upprymd av sin egen framgång i Caracas, talade han om att även ”titta på” Kuba och Colombia – och tillade sedan att ”vi behöver Grönland!” Ett anmärkningsvärt uttalande som i praktiken innebär att inta ett annat NATO-land.

Marco Rubio sade 2016 att många amerikaner i framtiden skulle behöva förklara hur de kunde vara så dumma att de lät sig fångas i Trumps fälla, eftersom ”det här kommer inte att sluta väl”. Åtta år senare befinner sig Rubio själv mitt i den fälla han en gång varnade för, och världen håller andan inför vad som kommer härnäst.