Andreas Johansson Heinö: Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot?

I USA-drömmarnas land: Kikki Danielssons oväntade patriotism

En kassett inhandlad på en bensinmack blev ingången till något oväntat. Det var inte en av de vanliga lågprissamlingarna från Shell eller Esso, utan Kikki Danielssons originalalbum ”Just like a woman”. För en åttaårig småländsk pojke med allt kvar att upptäcka i musikens värld skulle detta bli mer än bara underhållning – det skulle också bli en lektion i värderingar.

Särskilt stark var upplevelsen av låten ”U.S of America” som inledde B-sidan. Med orden ”United States of America, I believe in the red, white and blue” sjöng Kikki Danielsson, en artist från skånska Osby, en hyllning till ett land på andra sidan Atlanten. Låten, skriven av den amerikanska countryartisten Donna Fargo, hade släppts som singel 1974 men fick aldrig något större genomslag i hemlandet.

I Skandinavien fick låten däremot flera tolkningar. Streaplers gjorde en version 1977, norska Lillian Askeland spelade in den med norsk text året därpå, och Wizex med Kikki Danielsson framförde en svensk version med helt annan text: ”Mitt liv går runt som en karusell”. Men det var Kikkis egen tolkning från 1981 som stack ut – mer övertygande än Fargos original.

Det tidiga 1980-talets Sverige präglades av en komplex relation till USA. Vietnam-kriget och Watergate-skandalen hade skadat landets anseende, och när Ronald Reagan efterträdde Jimmy Carter som president möttes detta med skepsis i stora delar av Sverige. Den amerikanska kulturens inflytande var dock fortsatt stark, inte minst genom countrymusiken.

När Kikki framförde ”US of America” under en krogshow på Hamburger börs våren 1982, tillsammans med Elisabeth Andreassen och Mats Rådberg, var reaktionerna delade. En recensent i Dagens Nyheter skrev att texten gav honom ”äckelklump i halsen” och fick honom att tänka på ”Vietnam, Israel och Libanon”.

Countrymusiken fungerade som en kulturell bro mellan Sverige och USA under en tid då andra förbindelser försvagas. Den introducerade värderingar om individualism som kontrasterade mot den kollektivistiska andan i det sena folkhemmet. Cowboyhattar, läderstövlar och stora bältesspännen blev symboler för en skandinavisk subkultur, medan artister som Johnny Cash, Dolly Parton och Waylon Jennings behöll sin svenska publik.

I ett YouTube-klipp från SVT:s countrysatsning 1981 syns Kikki Danielsson sjunga den patriotiska hymnen med full inlevelse. Under ett Elvisinspirerat pratparti räknar hon upp skyldigheter och dygder som följer med att vara medborgare i ”världens bästa land”, medan kameran visar turistbilder från Washington DC och dröjer vid en vajande Stars and Stripes.

Det intressanta är inte frågan om huruvida en artist från Osby verkligen kan vara amerikansk patriot, utan snarare vad det är med amerikansk patriotism som gör den så inkluderande att en svensk artist kan förmedla den med sådan trovärdighet. Svenska artister har traditionellt haft svårt att sjunga ”Du gamla, du fria” utan att det känns obekvämt. När Alf Robertson 1982 släppte sin Sverigehyllning ”Mitt land” var han tvungen att gardera sig med kommentaren: ”även om jag naturligtvis ifrågasätter ett och annat av sådant som händer omkring mig”.

Kikki Danielssons hyllning till USA framfördes under en tid då svensk nationalism var närmast tabubelagd, både politiskt och kulturellt. Den sortens okritiska patriotism som många svenskar på 1980-talet uppfattade som primitiv har idag ersatts av andra ytterligheter. Sverige har gått från rigid antinationalism till vulgär chauvinism utan att pröva mellanvägen – den sorts patriotism som Donna Fargos text försökte förmedla.

Kanske var det ett misstag att vi aldrig utforskade möjligheten till en nyanserad kärlek till vårt land, grundad i gemensamma värderingar snarare än i blodsbands- eller ursprungsnationalism. Den äppelkindade patriotism som Kikki Danielsson sjöng om – med sin blandning av stolthet och ansvarskänsla – kunde möjligen ha erbjudit en alternativ modell för nationell identitet även här hemma.