Annika Ström Melin: Belgiens premiärminister är inte säker på att han vill att Ryssland ska besegras

Belgiens motstånd hotar livsviktigt EU-stöd till Ukraina

Under EU-politikens historia har toppmöten präglats av hårda förhandlingar som ofta slutat med kompromisser i sista stund. Genom förhandlingar utan tidsgräns, vagt formulerade överenskommelser, ökade ekonomiska medel eller uppskjutna beslut har unionen lyckats ta sig ur låsta lägen. För två år sedan fann man till och med en kreativ lösning när Ungerns Viktor Orbán lämnade rummet så att övriga kunde enas om Ukrainas medlemskapsförhandlingar.

Men inför nästa veckas toppmöte står EU inför en ovanligt svår utmaning. Ledarna måste enas om fortsatt omfattande stöd till Ukraina, men Belgiens premiärminister Bart de Wever har konsekvent motsatt sig kommissionens huvudförslag.

Förslaget som diskuteras är en bindande EU-lag som skulle tvinga europeiska finansinstitut att bidra till Ukrainas stöd. Banker som förvaltar den ryska centralbankens frysta tillgångar, främst belgiska Euroclear men även institut i Frankrike, Tyskland, Sverige och Cypern, skulle tvingas låna ut pengar till EU. Dessa medel skulle sedan omvandlas till lån för Ukraina, som i teorin skulle återbetalas när Ryssland tvingas betala krigsskadestånd.

Modellen har beskrivits som något av ett trollerinummer. Ingen kan med säkerhet veta om, när eller hur Ryssland kommer tvingas ersätta Ukraina för krigets förödelse. Det finns också risker kopplade till USA:s intressen i de ryska tillgångarna, särskilt med tanke på tidigare president Trumps uttalanden. I värsta fall kan EU:s medlemsländer ändå få stå för notan, men många anser att det är värt försöket att utnyttja den ryska aggressorns frysta medel.

Rysslands reaktion på planerna har varit ytterst hotfull. De Wever har berättat om omfattande ryska hot och påtryckningar mot Belgien, inklusive varningar om att belgiska tillgångar i Ryssland omedelbart skulle konfiskeras och att landet – och premiärministern personligen – skulle drabbas av rysk hämnd ”i all evighet”.

Dessa hot förklarar en del av den belgiska oron, men EU:s förslag innehåller garantier om att medlemsstaterna solidariskt ska hantera eventuella konsekvenser. Det verkligt oroväckande är att de Wevers motstånd tycks bottna i en djupare övertygelse.

Under en presskonferens i december avslöjade Belgiens premiärminister att han inte ens anser att en rysk förlust är önskvärd. Han beskrev den som ”en illusion” och hävdade att ett ryskt nederlag ”skulle leda till instabilitet i ett land med kärnvapen”. Dessa uttalanden väckte bestörtning i Ukraina och EU:s östliga medlemsländer, men fick förvånansvärt lite uppmärksamhet i övriga Europa.

Om de Wever inte ändrar ståndpunkt återstår kommissionens andra alternativ: att bortse från de ryska tillgångarna och istället låta EU ta ett nytt gemensamt lån för att hjälpa Ukraina, liknande det som gjordes efter pandemin. Om Ungerns Orbán motsätter sig även detta, finns möjligheten att upprepa taktiken från 2023 och be honom lämna rummet.

Oavsett metod måste EU tillsammans med andra allierade säkra fortsatt stöd till Ukraina. Ett misslyckande vid nästa veckas toppmöte skulle kunna få katastrofala följder, inte bara för Ukraina utan för hela Europa. I en tid när Rysslands aggression ställer säkerhetspolitiken på sin spets kan Europa inte tillåta sig att misslyckas med att stödja ett demokratiskt land under attack.