Grönland står i skottgluggen för USA:s arktiska ambitioner

En oroväckande utveckling utspelar sig i norra polarregionen där USA:s president Donald Trump återigen riktat blicken mot Grönland. I en nyligen inspelad konversation ombord på Air Force One uttryckte Trump på ett både hånfullt och hotfullt sätt sina tankar om den självstyrande danska regionen.

”Vet ni vad Danmark nyligen gjorde för att stärka säkerheten på Grönland? De tillförde en hundsläde”, sade Trump inför skrattande journalister, för att sedan med iskall röst tillägga: ”Vi behöver Grönland för vår nationella säkerhet. EU behöver oss där och det vet de.”

Uttalandet representerar en oroande upptrappning i Trumps retorik kring Grönland, en region som med sin strategiska position i Arktis blivit alltmer geopolitiskt betydelsefull. Trots det förlöjligande anslaget finns ett korn av sanning i Trumps påstående – Grönland står faktiskt illa rustat i den pågående kampen om makt och inflytande i Arktis.

Danmarks ansträngningar att stärka säkerheten på Grönland har varit märkbara men otillräckliga. Regeringen i Köpenhamn har visserligen avsatt betydande summor för investeringar i bland annat satellitövervakning, men effekterna av dessa satsningar är ännu inte påtagliga på marken.

En intressant aspekt av situationen är att USA sedan 1951 har ett försvarsavtal med Danmark som möjliggör amerikansk militär närvaro på Grönland. Sedan kalla krigets slut har denna närvaro minskat drastiskt – från cirka 10 000 soldater till endast 200. I dagens geopolitiska klimat vore en ökning rimlig, men istället för att utnyttja denna existerande möjlighet verkar Trump vilja ta ett betydligt mer drastiskt steg.

Danmarks statsminister Mette Frederiksen har förklarat att USA:s förnyade hot mot Grönland måste tas på största allvar – en varning som hela Europa borde lyssna till. Reaktionerna från Bryssel har dock varit anmärkningsvärt försiktiga.

Sverige och Finland var först med att uttrycka sitt stöd för Danmarks och Grönlands ”rätt att besluta om frågor som berör dem”. Senare följde flera större EU-länder – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Polen, Italien och Spanien – med ett liknande uttalande som även refererade till FN-stadgans principer om suveränitet och territoriell integritet.

Denna utveckling kommer vid en kritisk tidpunkt för EU:s relation med USA. Unionen står inför ett vägval: att fortsätta på den försiktiga balansgången för att undvika öppen konfrontation med Trump, eller att tydligt markera var gränsen går när internationell rätt utmanas.

EU:s hittillsvarande strategi har delvis fungerat – bland annat undveks en eskalering av handelskonflikten genom ett tullavtal, vilket var viktigt när Europa samtidigt behöver amerikanskt stöd mot Rysslands aggression i Ukraina.

Men någonstans måste gränsen dras för hur långt EU kan gå i sin försiktighet. Om unionen inte vågar stå upp för grundläggande folkrättsliga principer när de utmanas av USA, vad betyder då alla högtidliga deklarationer om respekt för suveränitet och territoriell integritet?

EU-länderna borde ha en särskild förståelse för vikten av en gemensam rättsordning. Det är just överenskommelser om principer och regler som möjliggör samarbete mellan självständiga stater – det är själva kärnan i EU:s existens. Utan denna gemensamma grund skulle unionen snabbt falla sönder.

Samma logik gäller för det globala samarbetet genom FN-stadgan och internationella konventioner. Ett försvagande av internationell rätt skulle oundvikligen leda till en oroligare och farligare värld för alla.

Situationen med Grönland har därmed blivit ett lackmustest för EU:s förmåga att stå upp för sina grundläggande värderingar även när det innebär att gå emot USA:s president – en balansgång som blir alltmer utmanande i en tid av geopolitisk turbulens.