Svenska språket under hot: Engelskans dominerande inflytande

I en tid när det svenska språket står inför allt större utmaningar har författaren Björn Ranelid nyligen uttryckt stark kritik mot användningen av engelska titlar inom idrottsvärlden. Ranelid reagerade med ”helig vrede” när damlandslaget i fotboll anställde en ”head of performance”, något han i Aftonbladet beskrev som ”enfaldigt” och ”kontraproduktivt” – en eftergift till språklig imperialism.

Kritiken belyser ett växande problem i det svenska samhället. Trots att en femtedel av befolkningen är född utomlands är det inte invandrarspråk som arabiska eller kurdiska som tränger undan svenskan – det är engelskan som tar över. Globalisering och internet har skapat en situation där svenskan gradvis förlorar mark inom allt fler områden.

Situationen har blivit särskilt allvarlig inom näringslivet och akademin. Företag överger svenskan som arbetsspråk, forskare publicerar sina avhandlingar på engelska, och språkvårdare varnar för så kallade domänförluster – att svenskan förlorar terminologi och blir oanvändbar inom specialiserade områden. Detta skapar en negativ spiral: ju mer engelska som används i ett sammanhang, desto mer uppfattas svenskan som olämplig eller otillräcklig.

Sverige tycks särskilt mottagligt för denna språkliga förändring jämfört med andra europeiska länder. Vad som en gång kallades ”vård” heter nu ”care”, och ”kök” blir ”kitchen” i företagsnamn. Svenska tidningar, som traditionellt varit språkets väktare, står nu under ledning av ”publishers”. Högskolan i Jönköping har blivit ”Jönköping University”, och Stockholm stoltserar med ”Art Week”, ”Design Week” och ”Craft Week”.

Även offentliga institutioner bidrar till utvecklingen. Försvarsmakten har anställt en ”Chief Information Officer” på generalnivå och arrangerar ”Marine Weekend” vid Älvsborgs amfibieregemente. Landets skyskrapor får engelska namn som ”Gothia Tower” och ”Victoria Tower” – Kaknästornet skulle knappast fått behålla sitt svenska namn om det byggts idag.

Situationen är särskilt påtaglig i storstadsområdena. I Flemingsberg har ett kvarter döpts till ”Stockholm South Business District”, medan Sundbyberg stoltserar med ”West Village Rissne”. Solna huserar både ”Mall of Scandinavia” och fotbollslandslagets hemmaplan som genomgått namnbyten från ”Swedbank Arena” till ”Friends Arena” och nu ”Strawberry Arena”.

När denna problematik diskuteras möts kritikerna ofta av nedlåtande reaktioner. Språkvetare påpekar att språk naturligt utvecklas genom kontakt med andra språk, kulturkritiker antyder att oron har främlingsfientliga undertoner, och marknadsliberaler förespråkar språklig öppenhet mot omvärlden.

Men trots motreaktionerna finns det anledning att ta denna fråga på allvar. Sverige antog visserligen en språklag 2009, men den anses vara alltför svag för att motverka utvecklingen. Om svenskans ställning ska kunna försvaras krävs kraftfullare åtgärder.

Utöver att förbättra läskunnigheten i skolan finns flera andra potentiella lösningar: striktare språkkrav för offentlig verksamhet och näringsliv, stöd för terminologiarbete, subventioner för översättningar, samt olika ekonomiska incitament och regleringar som främjar användningen av svenska.

Det som tycks saknas är inte verktyg utan politisk vilja att agera för att skydda svenskans framtid. Frågan är om dagens politiker bryr sig tillräckligt om vilken språkmiljö kommande generationer ska leva i, eller om svenska språket fortsatt kommer att förlora mark till förmån för engelska termer och uttryck.