Aron Lund: Palmes mördare kom undan – nu bleknar minnet av utredningen bort

I kväll markeras en mörk milstolpe i svensk historia. Klockan 23.21 är det exakt fyrtio år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. För fem och ett halvt år sedan lades den gigantiska mordutredningen ned, med vad många betraktar som ett sista rättsövergrepp: utpekandet av den avlidne Stig Engström som gärningsman – ett beslut som nyligen ifrågasatts på allvar.

Palmeutredningen har med rätta beskrivits som världens största mordutredning sett till omfånget. Under de 34 år utredningen pågick genererades en halv miljon sidor material, upptagande 250 hyllmeter arkivutrymme. Nästan 10 000 personer förhördes, totalt nämns 90 000 personer i materialet och över 130 personer har under årens lopp erkänt mordet.

Ur den massiva polisutredningen växte en komplex väv av skandaler, konspirationsteorier och sensationsjournalistik fram. Men mordet gav också upphov till betydande kulturella avtryck och politiska diskussioner som fortsätter påverka Sverige än idag.

Palmemordet har med tiden blivit minst lika mycket ett historiskt fenomen som ett kriminalfall. Det tragiska är att det omfattande källmaterialet hotas av tidens gång – viktiga vittnen och utredare går bort, och värdefulla minnen bleknar med varje år som går.

Det är lätt att avfärda de många privatspanare och konspirationsteoretiker som förknippas med fallet, men det vore ett misstag att underskatta mordutredningens inflytande på det svenska samhället. Den har lämnat djupa spår i svensk samhällsdebatt, politik och kultur.

För många svenskar födda kring 1980 har utredningen varit en ständig närvaro i det mediala landskapet. Kryptiska termer som ”fantombilden”, ”Chevamannen”, ”33-åringen”, ”Mockfjärdsvapnet” och ”kurdspåret” blev en del av det svenska språkbruket, för att inte tala om den ständiga rapporteringen om Christer Pettersson – hans åtal, dom, frikännande och de omtvistade ”erkännandena”.

Mordgåtan har inte bara genererat böcker och tidningsartiklar. Den har inspirerat dokumentärer, tv-serier, poesi, operaföreställningar, ståuppkomik, teateruppsättningar och till och med en hårdrocksskiva. Internet svämmar över av webbplatser och forum där utredningens alla vändningar och misstag diskuteras i minsta detalj.

Oavsett om man ser det som ett nationaltrauma eller som underhållningsindustri så är Palmeutredningens påverkan på Sverige odiskutabel.

Man skulle kunna förvänta sig att staten skulle prioritera bevarandet och tillgängliggörandet av detta historiska material. Det handlar trots allt om en händelse som fortsätter att inspirera debatt, journalistik, forskning och kultur fyra decennier senare.

Verkligheten är dock en annan. De 250 hyllmetrarna är förvisso arkiverade, men de kan endast läsas i kraftigt redigerad form. Dessutom finns det begränsningar i vad polisprotokoll kan förmedla. För att förstå sammanhanget krävs att de människor som skapade dokumenten och fattade besluten får möjlighet att förklara sina resonemang.

Utredningens första år är relativt väl dokumenterade, inte minst eftersom de återkommande skandalerna framtvingade flera granskningar av själva utredningen. Den mest omfattande var den regeringstillsatta granskningskommissionen, vars över tusen sidor långa slutbetänkande (SOU 1999:88) har blivit något av en bibel för forskningen kring Palmemordet.

Problemet är att denna kommission avslutade sitt arbete 21 år innan utredningen slutligen lades ned. De följande två decennierna har aldrig granskats med full insyn eller ens dokumenterats ordentligt. Inte heller har de inblandade systematiskt intervjuats under strukturerade former.

Tiden är en faktor som inte kan ignoreras. Många nyckelpersoner som kunde ha bidragit med viktiga insikter har redan gått bort, däribland Lisbeth Palme och utredaren Thure Nässén (båda avlidna 2018), samt Stig Engströms före detta fru som dog tidigare i år.

Hans-Gunnar Axberger, som var huvudsekreterare i granskningskommissionen, publicerade för några år sedan den välskrivna boken ”Statsministermordet”. Genom att kritiskt granska utredningen fram till dess avslutande fyllde han en viktig del av informationsluckan efter 1999. Men inte ens Axberger hade fullständig insyn i polisens interna arbete eller obegränsad tillgång till arkiven.

I samband med 40-årsmarkeringen kommer säkerligen röster höjas för att mordutredningen ska återupptas. Men istället för att väcka utredningen till liv borde regeringen fokusera på att säkerställa att denna del av vår historia bevaras genom att tillsätta en ny granskningskommission. Syftet borde vara att dokumentera och analysera de aldrig ordentligt granskade åren 1999–2020, medan det fortfarande finns möjlighet.

En sådan systematisk genomlysning skulle vara ovärderlig för framtida kriminologer, journalister, författare och historiker – även om det knappast skulle tillfredsställa de mest inbitna privatspanarna.

Alternativet är att låta denna del av vår historia långsamt falla i glömska – kanske ett passande öde för en utredning präglad av missade chanser och obesvarade frågor som försvinner in i Tunnelgatans mörker.