Eric Rosén, Aftonbladets biträdande kulturchef, deklarerar i en artikel att Gud inte existerar, en ståndpunkt han tydligen haft sedan sin tonår. Rosén kritiserar religion, men hans kritik saknar djup och förståelse för religionens komplexitet. Han avfärdar religion som värderingsmässigt inkompatibel med vår tid och menar att tron inte längre ”skaver”. Men just detta ”skav”, den inre konflikten mellan det man är och det man borde vara, är själva kärnan i meningsfull religiös praktik, en aspekt Rosén tycks ha missat. Hans argumentation präglas av förenklingar och generaliseringar, och han underlåter att motivera sina påståenden. Hans kritik framstår som ytlig och omogen, snarare än en seriös analys av religionens roll och betydelse.
Rosén avfärdar all helig skrift som felaktig utan att ge någon egentlig förklaring. Han bortser från att en skrifts värde ligger i dess innehåll och tillämpning, inte i dess helighet. Hans användning av nedlåtande termer som ”patetisk vanföreställning” och ”hittepå” förstärker intrycket av en omogen och onyanserad kritik. Han missar att diskutera den djupa mening och vägledning som många finner i religiösa texter och traditioner. I stället för att engagera sig i en seriös diskussion väljer han att avfärda religion med svepande generaliseringar och förenklingar.
Visst finns det fog för kritik mot religion. Religion har missbrukats för att rättfärdiga förtryck och våld, och exempel på detta finns inom islam, hinduism och kristendom. Men att dra slutsatsen att det onda som begåtts i religionens namn överväger det goda är en förhastad generalisering. Rosén bortser från religionens positiva bidrag till samhället genom historien. Han ignorerar religionens roll i utvecklingen av bland annat sjukvård, social omsorg, utbildning och kampen mot slaveri. Rosén målar en ensidig bild av religion som enbart negativ kraft, och missar dess potential för positiv förändring och socialt engagemang.
Religion har varit en drivande kraft bakom många av de sociala framsteg vi tar för givna idag. Från allmän sjukvård till avskaffandet av slaveri har religiösa organisationer och individer spelat en avgörande roll. Att bortse från dessa positiva bidrag är att ge en ofullständig bild av religionens inverkan på samhället. Historiskt sett har religion varit en källa till inspiration och motivation för social förändring, och det är viktigt att erkänna denna aspekt av religionens historia. Religionens inflytande på moral och etik har format samhällen och kulturer över hela världen.
Tom Holland, i sin bok ”Dominion”, argumenterar för att kristendomen är grundläggande för västvärlden, även för sekulära idéer som upplysningen och socialismen. Rosén avfärdar religion som saknande ”verifierbar förankring i verkligheten”, men samma argument kan användas mot kärlek och socialism. Socialismen, som Rosén inte kritiserar, har orsakat stort lidande, men han avfärdar inte den på samma sätt som religion. Detta visar en inkonsekvens i Roséns resonemang och en bristande vilja att tillämpa samma kritiska perspektiv på andra ideologier.
Roséns argumentation känns förlegad och irrelevant i en tid då intresset för religion bland unga ökar. Enligt Ungdomsbarometern identifierar sig 11 procent av unga svenskar som religiösa, en fördubbling på tio år. Dessa ungdomar förtjänar en mer nyanserad och respektfull diskussion om religion. Roséns förenklade och onyanserade kritik bidrar inte till en konstruktiv dialog, utan befäster snarare stereotyper och missförstånd. Det är dags för en mer mogen och informerad debatt om religionens roll i samhället, en debatt som tar hänsyn till både dess positiva och negativa aspekter.