Isobel Hadley-Kamptz: En fråga till politikerna i Sälen – hur ska vi hantera att USA inte längre står bakom oss?

Den amerikanska eran i europeiskt försvar kan vara över

Elefanten i seminarierummet dyker upp redan under det första passet på söndagen på Folk och försvars årliga konferens. När amerikanske generalen Alexus Grynkewich, överbefälhavare för Natos styrkor i Europa, ska tala om gemensam försvarskapacitet i Norden sker det under oroande omständigheter. Hans chef i USA, president Donald Trump, har tidigare uttryckt intresse för ett amerikanskt övertagande av Grönland – ett scenario som skulle kunna ha förödande konsekvenser.

Danmarks statsminister Mette Fredriksen har varit tydlig: ett amerikanskt övertagande av Grönland skulle innebära slutet för Nato. Detta gäller även om USA skulle använda utpressning, exempelvis genom extrema tullhot eller avstängning av Danmark från viktiga amerikanska digitala tjänster.

Men den verkliga elefanten i rummet är något ännu mer grundläggande: det säkerhetsarrangemang som sedan 1949 utgjort ryggraden i hela den fria världens säkerhet existerar inte längre på samma sätt som tidigare. USA står inte längre självklart bakom sina europeiska allierade. Och trots att de senaste årens europeiska upprustningsbeslut har varit nödvändiga, räcker de långt ifrån till för att kompensera för ett potentiellt amerikanskt tillbakadragande.

USA besitter kapaciteter som Europa i stort saknar inom tre avgörande områden. Först handlar det om informationsinhämtning – Europa har nästan inga satelliter jämfört med USA, vilket är avgörande för effektiva underrättelser. EU:s rymdprojekt expanderar visserligen, men i alltför långsam takt. Här skulle Sverige med rymdbasen i Kiruna kunna spela en strategiskt viktig roll i framtiden.

Det andra området gäller logistik. Europa har tillsammans endast fyra hangarfartyg som kan transportera och fungera som bas för stridsflygplan. Ett av dessa är det franska fartyget Charles de Gaulle, men den samlade kapaciteten är otillräcklig. Europa saknar också helt flygplan som är tillräckligt stora för tunga militära transporter, vilket begränsar förmågan att snabbt förflytta trupper och materiel.

Den europeiska infrastrukturen för spårtrafik, som skulle kunna användas för att transportera personal och tung utrustning över kontinenten, är både sliten och underdimensionerad. På vissa sträckor är järnvägsnäten inte ens sammankopplade över landsgränserna, vilket försvårar snabba militära förflyttningar vid en krissituation.

Det tredje området där Europa ligger efter är vad försvarsexperter kallar ”magasinsdjup” – tillgången på tillräckliga mängder vapen och ammunition. Det är inom dessa tre områden som Ukraina varit mest beroende av amerikansk hjälp i kriget mot Ryssland, och det är här Europa måste stärka sin kapacitet om USA skulle minska sitt engagemang.

Med en potentiellt mer avog amerikansk administration krävs att Europa tätar dessa hål i försvarskapaciteten. På ett mer övergripande plan behövs etablerade strukturer för europeisk försvarskoordinering. När politiker, som nu på Folk och försvars konferens i Sälen, framhäver att de tar säkerhetsfrågor på allvar, bör de också kunna redogöra för hur en europeisk försvarskapacitet ska byggas upp i praktiken.

Den nya säkerhetspolitiska verkligheten ställer krav på både ökade investeringar och bättre samordning mellan de europeiska länderna. Då räcker det inte med vackra ord och goda intentioner – konkreta handlingsplaner för hur Europa ska kunna försvara sig även utan amerikanskt stöd behöver presenteras.

De senaste årens geopolitiska utveckling har tydligt visat att den säkerhetspolitiska ordning som varit rådande sedan andra världskrigets slut inte längre kan tas för given. Europa står inför utmaningen att behöva ta ett mycket större ansvar för sitt eget försvar, samtidigt som de politiska, ekonomiska och militära strukturerna för detta ännu inte finns fullt utvecklade.