Kvinnor bakom växande protester – Trump-administration anklagad för auktoritära taktiker

Auktoritära ledare har länge använt en tydlig strategi: att avfärda kritiker och demonstranter som ”betalda agenter” styrda av fientliga krafter. Detta mönster, välkänt från ledare som Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenko, har nu blivit allt mer framträdande inom Trumpadministrationen och dess anhängare.

De senaste veckorna har republikanska företrädare upprepade gånger anklagat demonstranter för att vara ”betalda agitatorer”. Tom Emmer, Republikanernas inpiskare i representanthuset, har uttryckligen kallat de som protesterar mot ICE (Immigration and Customs Enforcement) i Minnesota för just detta, medan säkerhetsminister Kristi Noem beskrivit demonstrationerna som ”organiserade, finansierade protester”.

Retoriken förstärktes ytterligare när den republikanske senatorn från Oklahoma, Markwayne Mullin, i en CNN-intervju hävdade att rättsväsendet borde prioritera utredningar av ”betalda demonstranter” framför att utreda Renée Nicole Goods död – ett uttalande som väckt starka reaktioner.

Denna strategi att avfärda folkligt motstånd som någonting konstgjort och utifrån styrt är ett klassiskt auktoritärt grepp. Grundtanken är att ingen egentligen kan vara emot de styrande, och därför måste all opposition vara resultat av konspirationer, extremism eller utländsk påverkan.

Särskilt intressant är Trump-anhängarnas anklagelser om att protesterna i Minnesota är ”för välorganiserade” för att vara genuina. Paradoxalt nog erkänner de därmed något betydelsefullt – motståndet har faktiskt varit anmärkningsvärt effektivt och välkoordinerat.

Förklaringen till denna effektivitet har dock en konkret historisk bakgrund. Efter polismordet på George Floyd i Minneapolis 2020 och de efterföljande Black Lives Matter-protesterna utvecklades omfattande gräsrotsrörelser i området. Vanliga medborgare skapade nätverk för allt från nattvandring till informationsdelning kring säkerhetsfrågor vid skolor. När ICE påbörjade sina operationer i delstaten tidigare i år kunde dessa redan etablerade strukturer snabbt återaktiveras.

En aspekt som sällan diskuteras är protesternas tydliga könsdemension. Fox News har nedlåtande beskrivit demonstranterna som ”organiserade gäng av vinmammor med AFA-taktik”, men faktum är att en betydande del av motståndet mot ICE i Minnesota drivs av kvinnor, många utan tidigare erfarenhet av politisk aktivism.

När konservativa kommentatorer pekar på förekomsten av kaffe, handvärmare och andra förnödenheter som ”bevis” för extern finansiering och professionell organisering, avslöjar de snarare sin bristande förståelse för vardaglig logistik. Samma organisatoriska förmåga som krävs för att anordna en fotbollsturnering eller ett barnkalas – något som ofta faller på kvinnor – har nu kanaliserats till politiska aktioner.

Det finns något djupt talande i hur kvinnors organisatoriska arbete nedvärderas i denna kontext. Att Trump-anhängare automatiskt antar att det krävs ”betalda upprorsmakare” för att ordna något så grundläggande som handvärmare till demonstranter visar på en fundamental underskattning av det osynliga omsorgsarbete som kvinnor utför dagligen.

Utvecklingen i Minnesota representerar därför både en oroande tendens – auktoritära narrativ som infiltrerar amerikansk politik – och ett hoppfullt tecken på gräsrotsdemokratins seglivade kraft. När vanliga medborgare, med kvinnor i frontlinjen, mobiliserar mot vad de uppfattar som orättvisor, visar de att demokratiskt motstånd inte kräver externa finansiärer utan snarare gemensamt engagemang och organisatorisk skicklighet.

Huruvida dessa protester kommer att leda till konkreta politiska förändringar återstår att se, men de demonstrerar redan nu kraften i kollektivt agerande grundat i lokal gemenskap – något som långsiktigt kan utgöra ett mer effektivt motgift mot auktoritära tendenser än någon extern intervention.