Lars Calmfors: Riksbanken gjorde ett bra jobb – men vi bör överväga att byta ut den

Under det senaste decenniet har Riksbankens penningpolitik utsatts för omfattande kritik – först för att ha varit alltför expansiv åren före och under pandemin, sedan för att ha stramat åt för mycket. Nu har en gedigen utvärdering av perioden 2015–2024 genomförts av ekonomerna Morten Ravn från University College London och Carolyn Wilkins från Princeton, som en del av riksdagens finansutskotts ansvarsutkrävande.

Rapportens huvudsakliga slutsats är att Riksbanken i stort sett har skött sitt uppdrag väl under en exceptionellt utmanande period. Samtidigt pekar utvärderarna på flera områden där det finns utrymme för förbättringar, både gällande penningpolitiken och samspelet med övrig ekonomisk politik.

En betydande del av rapporten fokuserar på de okonventionella penningpolitiska verktyg som användes under perioden 2015–2021. Före pandemin handlade det om negativ styrränta och omfattande obligationsköp, så kallade kvantitativa lättnader. Syftet var att stimulera ekonomin för att uppnå inflationsmålet under en period då inflationen låg under målnivån. Utvärderingen konstaterar att denna politik bidrog till måluppfyllelsen, men kritiserar samtidigt att för lite hänsyn togs till effekterna på bostadspriser och finansiell stabilitet.

Ravn och Wilkins lyfter även frågan om det inte hade funnits bättre alternativ. En mer expansiv finanspolitik från regeringens sida kunde ha varit en möjlighet som hade minskat behovet av extrema penningpolitiska åtgärder.

Rapporten ger högt betyg till Riksbankens obligationsköp under våren 2020, som i kombination med andra åtgärder säkerställde att finansmarknaderna fortsatte att fungera under den mest akuta fasen av pandemin. Däremot är utvärderarna kritiska till de omfattande köpen under senare delen av 2020 och under 2021, vilka syftade till att stödja den ekonomiska återhämtningen.

För att förbättra samordningen mellan penning- och finanspolitiken rekommenderar utvärderarna ett utökat ”informationsutbyte” mellan Riksbanken och regeringen. De menar att Riksbankens självständighet idag är så väl etablerad att den knappast skulle hotas av en tätare dialog. Rapporten föreslår även att Riksbanken skulle kunna få i uppdrag att göra formella hemställningar till riksdagen när den anser att penningpolitiken behöver kompletteras med finanspolitiska åtgärder, exempelvis när styrräntan närmar sig sin nedre gräns.

När det gäller inflationsbekämpningen 2022–2024 konstaterar utvärderarna att Riksbanken, i likhet med andra centralbanker, reagerade sent när inflationen började stiga kraftigt. Detta berodde huvudsakligen på att prognoserna underskattade inflationsutvecklingen. Trots denna initiala fördröjning ger rapporten penningpolitiken under inflationskrisen ett högt betyg: trovärdigheten för inflationsmålet bevarades och inflationen kunde successivt dämpas.

Många ekonomer menar dock att penningpolitiken stramades åt för mycket. Trots att nya återhållsamma tvååriga löneavtal slöts i industrin under våren 2023, höjde Riksbanken styrräntan med ytterligare en procentenhet, från 3 till 4 procent. En viss höjning kan ha varit motiverad för att motverka risken för löneglidning, men det blev tidigt uppenbart att någon sådan process inte var på väg att utvecklas.

De sista räntehöjningarna och det faktum att Riksbanken väntade ända till maj 2024 innan den började sänka räntan framstår därför för många bedömare som en onödigt stram politik som fördjupade lågkonjunkturen. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på den svenska ekonomins stora räntekänslighet.

Utvärderingen tar också upp frågan om Sveriges val av valutasystem. Ravn och Wilkins pekar på kronans stora växelkursrörelser, med en långvarig försvagning 2013–2023, samt på att den svenska konjunkturen blivit mer synkroniserad med euroområdets. Detta anser de vara skäl att överväga andra valutasystem än den nuvarande modellen med flytande växelkurs och ett nationellt inflationsmålet.

Utan att ge en uttrycklig rekommendation skriver utvärderarna att ”en eventuellt förnyad debatt om euroanslutning bör fokusera mindre på följderna för konjunkturstabilisering och mer på bredare frågor som effektivitet, suveränitet och demokratisk legitimitet.”

Den grundliga utvärderingen ger således både erkännande åt Riksbanken för att ha klarat en exceptionellt svår period relativt väl, samtidigt som den pekar på flera områden där den svenska penningpolitiken kan utvecklas och förbättras inför framtida utmaningar.