Ledare: Attacken på Venezuela är farlig för Trump – och oss andra

Efter flera års diktatur i Venezuela har Nicolás Maduro nu fallit från makten. I en dramatisk operation natten mot lördagen greps Maduro tillsammans med sin hustru Cilia Flores av amerikanska specialstyrkor i ett anfall mot huvudstaden Caracas. Den venezuelanska ledaren ska nu ställas inför rätta för narkotikabrott i en federal domstol i New York.

Maduro, som länge ansetts illegitim som president, har styrt Venezuela med järnhand sedan 2013. Efter valet 2018, som präglades av omfattande oegentligheter, valde stora delar av omvärlden, inklusive EU, att inte erkänna honom utan istället stödja kongressens talman Juan Guaidó som landets rättmätiga ledare. Även förra årets val kännetecknades av väldokumenterat och omfattande valfusk.

Det venezuelanska folket har upprepade gånger, både genom protester och vid valurnorna, visat att de vill avsätta Maduro. Trots detta har han lyckats behålla makten med hjälp av militären och med stöd från länder som Kuba och Ryssland. Hans regim har också använt brutal repression mot oliktänkande.

Miljontals venezolaner, både inom och utanför landets gränser, välkomnar nu hans fall. Även om en internationell domstol i Haag hade varit en mer lämplig plats för rättegång mot Maduro än en domstol i New York, finns det goda skäl att känna lättnad över diktatorns fall.

Men det är högst osäkert om detta innebär verklig frihet för Venezuelas befolkning. Lika osäkert är det om detta blir den sista militära interventionen från USA:s sida i landet. Vid en presskonferens på lördagen förklarade president Donald Trump att USA har för avsikt att ”styra” Venezuela. Fredagsnattens operation innebar dock inget fullständigt maktövertagande, endast att landets högsta ledare avlägsnades.

Trump tycks räkna med att resten av regimen kommer att samarbeta när bilder på Maduro i handfängsel ombord på det amerikanska krigsfartyget Iwo Jima sprids över världen. Men även om Trump inte behöver genomföra sitt hot om en ”andra våg” för att få bort resten av Maduros närmaste krets, är det betydligt svårare att ta kontroll över ett helt lands territorium än att avsätta dess ledare.

Detta är en av de bittra lärdomarna från kriget i Irak – en typ av militär intervention som Trump tidigare lovat att aldrig upprepa.

Under lördagens presskonferens fokuserade Trump inte på frihet och demokrati för det venezuelanska folket. Istället betonade han kampen mot narkotikasmuggling, som han anser att Venezuela bär ansvar för. De amerikanska aktionerna framstår som ett sätt att visa handlingskraft i kampen mot den opioidkris som plågar USA – trots att fentanyl, som orsakat mycket av krisen, inte kommer från Venezuela.

Trump talade även utförligt om Venezuelas oljerikedomar och amerikanska företags historiska och framtida roll i att utvinna dessa. Målet verkar inte vara att ge venezolanerna ett självvalt styre, utan snarare ett som följer Vita husets direktiv gällande narkotikabekämpning och kontroll över oljetillgångarna.

Det går inte att bortse från att fredagsnattens attack strider mot folkrätten. Detta avsteg motiveras inte med skydd av mänskliga rättigheter, och attacken har heller inte godkänts av den amerikanska kongressen. Det handlar om en president som på eget bevåg intervenerar i ett annat land.

Hur uppfattas detta i Moskva och Peking? Vladimir Putin driver sitt eget krig i Ukraina, och Xi Jinping avslutade nyligen en omfattande militärövning runt Taiwan. Båda har nära förbindelser med Caracas.

Ser de detta som en amerikansk styrkedemonstration som kan verka avskräckande? Troligare är att de betraktar attacken som ett bevis för att den enda internationella rätten numera är den starkes rätt. Och att den som lyckas skapa sig en egen inflytelsesfär där andra måste rätta sig efter ens vilja får behålla den.