Ledare: De skulle ställa krav på biståndsländer – nu leker Somalia med oss

Biståndspengar används för att möjliggöra utvisningar till Somalia

Den svenska regeringen har på senare tid hamnat i blåsväder efter Ekots avslöjande om att biståndspengar omfördelats för att underlätta utvisningar av somalier från Sverige. Under en debatt i SVT valde biståndsminister Benjamin Dousa (M) att försvara förfarandet med motiveringen att Sverige ställer krav på mottagarländer att ta emot sina egna medborgare.

”Det nya här är att vi inte bara betalar ut en check utan vi ställer krav på att ska ni få de här pengarna, då ska ni också ta emot era egna medborgare,” förklarade Dousa utan att visa tecken på ånger.

Att biståndsgivande länder ställer vissa krav på mottagare är inget nytt. Det kan handla om att säkerställa att pengarna används effektivt, motverka korruption eller främja demokratiutveckling. Även att kräva att länder följer internationella konventioner, inklusive att ta emot utvisade medborgare, är ett förhållningssätt som även tidigare regeringar tillämpat.

Men avslöjandet visar på en annan problematik. Det traditionella svenska biståndet till Somalia har tidigare kanaliserats till civilsamhällesorganisationer som arbetar med demokrati, mänskliga rättigheter samt hälso- och utbildningsinsatser – inte direkt till den somaliska staten. Många av dessa organisationer kan antas stå i opposition till det nuvarande styret under premiärminister Hassan Ali Khaire, som beskrivs som en hårdför islamist.

Den verkliga nyheten i detta fall är därför inte att Sverige ställer krav, utan att rollerna tycks ha blivit omvända. Somalia har kunnat utnyttja situationen för att ställa egna krav på hur biståndet ska fördelas.

Enligt Ekots granskning har en del av biståndet nu omdirigeras från civilsamhällesorganisationerna till en FN-fond, som i sin tur överför medel till premiärministerns kansli. När Dousa konfronterades med detta i debatten förnekade han inte sakförhållandet, utan betonade endast att ”pengarna går inte till premiärministerns kansli utan till den här FN-fonden” – trots att en del av dessa medel enligt avslöjandet sedermera når just premiärministerns kansli.

Detta upplägg beskrivs av kritiker som ett klassiskt bulvanförfarande, genomfört genom en hemlig överenskommelse. Det innebär att den somaliska regeringen, genom att sätta press på Sverige gällande återtagande av utvisade medborgare, har lyckats få tillgång till biståndsmedel som tidigare var otillgängliga för dem.

För den somaliska premiärministern tycks hotet om att civilsamhällesorganisationerna skulle förlora sina bidrag inte ha varit särskilt avskräckande. Snarare gav det honom en möjlighet att få kontroll över en del av resurserna som tidigare gick förbi statsapparaten.

Det som gör detta särskilt anmärkningsvärt är att Sverige historiskt sett haft strikta regler kring biståndsgivning för att förhindra korruption. När bistånd omdirigeras från oberoende organisationer till en statlig apparat i ett land med utbredda korruptionsproblem väcker det frågor om hur väl pengarna kommer att förvaltas.

Trots kritiken visade biståndsministern inga tecken på att vilja ompröva beslutet under TV-debatten. För kritiker framstår detta som ett avkall på tidigare principer inom biståndspolitiken, där kravet på transparens och kontroll över biståndets användning varit centralt.

Det som enligt kritikerna är nytt i svensk biståndspolitik är därmed inte att Sverige ställer krav på mottagarländer, utan att mottagarlandet i detta fall har kunnat förhandla bort svenska krav på skydd mot korruption – och att en moderat minister öppet försvarar detta tillvägagångssätt.