Ledare: Förstår högerpartierna själva vilken massiv förflyttning de gjort?

Politisk polarisering ställer Liberalernas principer på prov

På bara tio år har det politiska landskapet i Sverige genomgått en dramatisk förändring. Den tydligaste illustrationen av detta kommer kanske från Liberalernas Stockholmsavdelning, där oppositionsborgarrådet Jan Jönsson i en kampanjfilm drar en skarp gräns mellan ”deras Stockholm” och Liberalernas vision för huvudstaden.

Med ”deras” syftar Jönsson på en blandning av element som framställs som hot mot samhället – trollfabriker, järnrör, polarisering, brända koraner och antisemitism. Bildspråket är tydligt: klipp om rasistskandaler i Sverigedemokraterna, antisemitismskandaler i Vänsterpartiet och nazistiska demonstrationer rullar medan han talar. Liberalernas Stockholm, förklarar han, bygger istället broar och står för mångfald, öppenhet och pluralism.

Det är en retorik som känns ovanlig i dagens politiska klimat och får betraktaren att reagera. För den skarpa gränsdragningen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna på kommunal nivå står i bjärt kontrast till partiets agerande på riksnivå.

För tio år sedan var situationen betydligt mer entydig. År 2016 menade Liberalernas dåvarande ledare Jan Björklund att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna var extremistpartier som ”borde utestängas från politisk makt”. Denna hållning bidrog till att Januariavtalet slöts med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Även andra borgerliga ledare som Ebba Busch (KD) avfärdade då ett samarbete med SD, till och med på 20 års sikt, och Moderaterna delade denna tveksamhet.

Men sedan skedde en snabb vändning bland högerpartierna. Plötsligt blev budskapet att man för sakpolitikens skull var beredd att samarbeta med alla partier, inklusive både V och SD. Samtidigt fortsatte Liberalernas dåvarande ledare Johan Pehrson att beskriva SD som partiets ideologiska motståndare och en ”brun sörja”, vilket gjorde partiets vilja att samarbeta med SD svårbegriplig.

Idag har retoriken förändrats ytterligare. Både moderatledaren Ulf Kristersson och Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson talar nu i termer av ”min sida” respektive ”vår sida av politiken” – där SD inkluderas. Hotet mot Sverige framställs nu istället som en vänsterregering där V, MP eller till och med C skulle få inflytande.

Denna förändring i synen på politiska motståndare har skett anmärkningsvärt snabbt. På bara tio år har två partier gått från att betraktas som extremister som ska hållas borta från makten, till att man kan samarbeta med alla om sakpolitik, till att SD nu beskrivs som en del av ”vår sida” i politiken.

I detta polariserade landskap blir Stockholmsliberalernas kampanjfilm särskilt anmärkningsvärd. Jan Jönsson har också nyligen meddelat i Expressen att han kommer att lämna sin position om SD får ministerposter – en ståndpunkt som tidigare delades av hela partiet, inklusive nuvarande partiledaren Simona Mohamsson.

Den uppmärksamma betraktaren måste fråga sig hur detta går ihop. I Stockholm framställs SD fortfarande som motståndare, medan partiet på riksnivå betraktas som allierad. Detta speglar den komplexa situation Liberalerna befinner sig i – klämd mellan ideologiska principer och mandatmatematikens krassa verklighet.

De senaste tio årens politiska förskjutningar har skapat enorma förändringar i de borgerliga partiernas värderingsmässiga positionering och syn på vilka som utgör deras politiska motståndare. Frågan är om partierna själva fullt ut förstår hur omfattande dessa förändringar faktiskt är, och vilka konsekvenser de kan få för deras trovärdighet i väljarnas ögon på längre sikt.

När principfasta ståndpunkter gradvis ersätts av pragmatiska maktkalkyler uppstår ofrånkomligen frågor om vad som egentligen återstår av partiernas kärnvärden – särskilt för ett parti som Liberalerna, vars identitet historiskt varit tätt knuten till just principfasthet i demokrati- och rättsstatsfrågor.