Ledare: Han visar varför vi inte ska skydda västerlandets civilisation

I den svenska politiska debatten har ett återkommande tema varit påståendet att vår civilisation står under hot. Politiker, framförallt från högerkanten, har varnat för ekonomiska hot från länder som Kina och kulturella hot från andra kulturer, särskilt islam. Detta försvar av ”våra värderingar” har tagit sig olika uttryck i samhällsdebatten.

Det tydligaste exemplet på denna tendens är Donald Trumps rörelse i USA, där protektionistisk handelspolitik, ifrågasättande av försvarsallianser och hård migrationspolitik har stått i centrum. Men fenomenet är globalt. I Sverige tävlar politiker om att föreslå strängare invandringspolitik, medan krav på att följa ”svenska värderingar” och till och med förslag om att riva moskéer har blivit del av debatten.

I detta sammanhang är det värt att reflektera över vad som faktiskt har gjort Sverige och västvärlden framgångsrika, något som författaren och idéhistorikern Johan Norberg gör i sin nyutgivna bok ”Civilisationens topp” från Timbro förlag.

Norberg undersöker flera historiska högkulturer och visar att framgångsrika civilisationer inte har varit slutna enheter som skyddat sina värderingar mot yttre påverkan. Tvärtom har de mest framgångsrika samhällena varit de som öppnat sig mot omvärlden genom handel och utbyte av idéer.

Många i västvärlden lyfter gärna fram antikens Aten, den romerska republiken, renässansens Italien och 1500-talets Nederländerna som exempel på Europas kulturella överlägsenhet. Men Norberg visar att denna ensidiga bild inte håller historiskt.

Ett exempel är Abbasidkalifatet som blomstrade från slutet av 700-talet. Under islams guldålder kännetecknades kalifatet av öppenhet mot världen, handel och religiös tolerans. De tog till sig de bästa idéerna från olika kulturer, inklusive det antika Aten. Kvinnor i detta samhälle hade rättigheter som att starta företag, teckna kontrakt och behålla sina ägodelar vid giftermål – rättigheter som västvärldens kvinnor fick vänta betydligt längre på. Det var först när härskarna kände sig hotade och införde striktare religiös kontroll som guldåldern började närma sig sitt slut.

Ett annat exempel är Songdynastin i Kina som ledde världens utveckling från 900-talet under tre århundraden. Genom reformer som stärkte äganderätten utvecklades jordbruket till produktivitetsnivåer som på många platser inte skulle överträffas förrän på 1900-talet. Europa skulle behöva vänta ett halvt årtusende för att nå liknande framsteg inom teknologi, produktion och urbanisering.

Det var inte yttre hot som till slut fällde den kinesiska högcivilisationen, utan inre förändringar. När Mingdynastin tog över efter den mongoliska invasionen prioriterade de stabilitet framför utveckling. De stoppade internationell handel, införde stränga regler om utseende (som förbud mot vissa frisyrer för män under hot om kastrering), och ekonomin kollapsade när de tryckte för mycket pengar för att finansiera militären.

Norberg konstaterar att alla framgångsrika civilisationer har varit beroende av inflytande från andra kulturer. Atenarna, italienarna och holländarna tog med sig idéer från sina handelsresor. Romarna assimilerade metoder och folkgrupper genom erövringar snarare än handel, medan abbasiderna systematiskt översatte kunskap från andra kulturer. Men gemensamt för alla var deras beroende av handel, migration och intellektuellt utbyte.

Lärdomen är tydlig: om vi vill bevara vår civilisation kommer det inte att fungera att isolera oss från omvärlden. Det politiska projekt som idag fokuserar på kontroll, isolering och stabilitet riskerar att undergräva just det vi försöker skydda. Historien visar att öppenhet, utbyte och anpassningsförmåga har varit avgörande för civilisationers framgång – inte isolationism och rädsla för förändring.