Ledare: Ingen vill diskutera svenska kärnvapen – men vi måste

Ingen vill diskutera svenska kärnvapen – men vi måste

I skuggan av en allt mer osäker säkerhetspolitisk situation måste Sverige nu ta itu med en obekväm men nödvändig diskussion. Vårt medlemskap i Nato har inte blivit den trygghetsgaranti många hoppades på. Donald Trumps uttalanden har utvecklats från att vara kritiska mot europeiska försvarsutgifter till direkta hot mot kontinentens säkerhet.

Den geopolitiska verkligheten kräver att vi omvärderar våra säkerhetspolitiska alternativ. Det handlar inte längre bara om att förlita sig på kollektiva försvarsmekanismer, utan att också se över vår egen förmåga att avskräcka potentiella hot.

Utvecklingen i USA ger anledning till djup oro. Trumps isolationistiska politik och upprepade kritik mot Nato har skapat en situation där alliansens framtid är mer osäker än någonsin tidigare. För Sverige, som nyligen blivit medlem efter decennier av militär alliansfrihet, innebär detta en situation vi inte hade förväntat oss.

Europa står nu inför utmaningen att stärka sin egen försvarsförmåga. Frankrike, den enda återstående kärnvapenmakten inom EU efter Storbritanniens utträde, har länge argumenterat för en mer självständig europeisk försvarspolitik. President Emmanuel Macron har till och med antytt möjligheten att utvidga det franska kärnvapenparaplyet till andra EU-länder.

Samtidigt måste vi ställa oss frågan om detta är tillräckligt för att garantera svensk säkerhet. Historien har visat att säkerhetsgarantier från andra länder kan vara opålitliga i kritiska situationer. Det finns därför skäl att föra en seriös diskussion om ett självständigt svenskt kärnvapenavskräckningsmedel.

Sverige hade faktiskt ett kärnvapenprogram fram till 1968, då landet undertecknade icke-spridningsavtalet. Forskning och teknisk utveckling hade pågått sedan 1950-talet vid bland annat FOA (nuvarande FOI) och Försvarets forskningsanstalt. Beslutet att avstå från kärnvapen var politiskt, inte tekniskt.

Med dagens teknologiska kompetens och industriella kapacitet skulle Sverige sannolikt kunna utveckla kärnvapen inom en relativt kort tidsram. Landets långa erfarenhet av civil kärnkraft, högteknologiska försvarsindustri och avancerade ingenjörskunnande ger en solid grund för ett sådant projekt.

Det finns naturligtvis starka argument mot en sådan utveckling. Icke-spridningsavtalet utgör en central del av den internationella säkerhetsarkitekturen. Ett svenskt beslut att utveckla kärnvapen skulle kunna underminera denna regim och potentiellt bidra till en farlig kärnvapenspridning globalt.

Dessutom skulle de diplomatiska och ekonomiska konsekvenserna vara omfattande. Sverige har länge positionerat sig som en förespråkare för nedrustning och icke-spridning. Ett avsteg från denna linje skulle innebära en drastisk förändring av landets internationella profil och trovärdighet.

Men i en värld där traditionella säkerhetsgarantier blir allt mer osäkra måste alla alternativ diskuteras öppet. Det handlar inte nödvändigtvis om att faktiskt skaffa kärnvapen, utan om att analysera alla tillgängliga alternativ för att säkerställa Sveriges långsiktiga säkerhet.

En annan möjlighet är att fördjupa det försvarssamarbetet inom EU och specifikt med Frankrike. Det franska erbjudandet om att utvidga sitt kärnvapenparaply skulle kunna utgöra en alternativ väg framåt, förutsatt att sådana garantier kan göras trovärdiga och bindande.

Ytterligare ett alternativ är att kraftigt öka investeringarna i konventionellt försvar och utveckla avancerade icke-nukleära avskräckningsmedel. Detta skulle kunna inkludera långräckviddiga precisionsvapen, cyberkrigföring och andra högteknologiska försvarsförmågor.

Den obekväma sanningen är att vi lever i en tid då traditionella säkerhetsstrukturer är under stark press. Rysslands aggressiva utrikespolitik, Kinas växande globala ambitioner och instabiliteten i USA:s utrikespolitiska engagemang skapar en ny och osäker världsordning.

I detta läge kan Sverige inte längre luta sig tillbaka och hoppas på att andra ska garantera vår säkerhet. En seriös och nyanserad diskussion om alla tillgängliga alternativ, inklusive kärnvapen, är inte bara berättigad utan nödvändig.

Att undvika denna diskussion av bekvämlighet eller politisk korrekthet skulle vara ansvarslöst. Sveriges säkerhet är för viktig för att lämnas åt slumpen eller till andras godtycke. Det är dags att bryta tabut och föra en ärlig debatt om hur vi bäst tryggar vår framtid i en allt mer osäker värld.