Ledare: När man ser migrationspolitiken undrar man: varför räcker det aldrig?

I torsdagens Aktuellt uttryckte migrationsminister Johan Forssell (M) regeringens dubbla ambition: att upprätthålla en stram migrationspolitik samtidigt som man vill attrahera högkvalificerad arbetskraft till Sverige. Forssell betonade vikten av att ”marknadsföra vårt fantastiska land utomlands” för att locka spetskompetens.

Denna balansgång mellan restriktiv invandringspolitik och attraktionskraft för internationell kompetens möter dock allt större utmaningar. En debattartikel publicerad förra veckan i Svenska Dagbladet lyfter fram problematiken med denna strategi.

Två forskare från Handelshögskolan i Stockholm varnar för att enskilda reformer, exempelvis förenklingar för forskare att komma till Sverige, inte kan betraktas isolerat från den övergripande migrationspolitiken. De menar att hur politiken ”utformas och kommuniceras är avgörande” för Sveriges attraktionskraft.

Särskilt oroande, enligt forskarna, är förslag om ändrade villkor för medborgarskap utan övergångsregler och möjligheten att ompröva eller återkalla permanenta uppehållstillstånd. Sådana åtgärder riskerar att skapa osäkerhet för personer som överväger att bygga sin framtid i Sverige.

Forskarna hänvisar dessutom till ny forskning som visar att politik inriktad på att begränsa lågutbildad migration får oväntade konsekvenser: ”inflödet av forskare och annan högkvalificerad kompetens minskar också”. Detta skapar ett direkt problem för regeringens ambitioner att attrahera just den typen av kompetens.

Internationella mediers rapportering om Sverige spelar också en avgörande roll. När utländska nyhetskanaler berättar om hur Sverige betalar stora summor för att förmå migranter att lämna landet, eller hur barn till arbetskraftsinvandrare utvisas på egen hand, påverkas bilden av Sverige som destination för talangfulla personer.

Denna motsägelsefulla politik väcker en grundläggande fråga: Vem väljer att flytta till ett land som uppfattas göra sitt yttersta för att försvåra livet för invandrare och uppmuntra dem att återvända?

Inom Tidöpartierna finns dessutom röster som går längre i sin kritik mot invandring generellt. Richard Sörman, ansvarig utgivare för det SD-nära mediehuset Riks, reagerade kraftigt på forskarnas debattartikel. På sociala medier skrev han: ”Varför räcker det aldrig? 35–40 procent av befolkningen har redan utländsk bakgrund. Jag hävdar att detta antagligen är ett större vansinne än flyktingpolitiken.”

Sådana uttalanden signalerar att även personer som bidrar till Sveriges välstånd kan betraktas som problematiska enbart på grund av sitt ursprung. Detta bredare budskap i den samlade migrationspolitiken går inte obemärkt förbi bland internationella talanger som överväger Sverige som arbetsplats.

Samtidigt visar opinionsundersökningar att den svenska befolkningen inte entydigt stödjer den allt striktare migrationspolitiken. Den senaste mätningen från DN/Ipsos indikerar att svenskarna inte varit så positivt inställda till flyktingmottagande på ett decennium.

Denna opinionsvändning kommer i kölvattnet av flera uppmärksammade fall där människor som arbetar och bidrar till det svenska samhället ändå utvisas. Konsekvenserna av den hårda migrationspolitiken blir alltmer påtagliga för allmänheten genom exempel på tonårsutvisningar, förlorade kollegor, arbetsbrist inom sjukvården och splittrade familjer.

Allt fler svenskar ställer sig samma fråga som väcktes i reaktion på Sörmans inlägg: När det gäller människor som arbetar och bidrar till vårt samhälle – varför räcker det aldrig?

Denna växande klyfta mellan regeringens dubbla budskap och dess praktiska genomförande ställer Sverige inför ett strategiskt vägval: Hur kan landet både upprätthålla en restriktiv migrationspolitik och samtidigt framstå som en attraktiv destination för den internationella kompetens som ekonomin behöver?