Ledare: Om Mohamsson behandlar kollegor så här – hur kommer hon då behandla väljarna?

Liberalernas interna kris fördjupas efter omstritt SD-beslut

En djup splittring har uppstått inom Liberalerna efter att partiledningen med Simona Mohamsson i spetsen genomdrivit en dramatisk kursändring i frågan om Sverigedemokraterna. Beslutet att öppna för SD-ministrar i en kommande regering har lett till vad många partimedlemmar nu beskriver som en intern kris av sällan skådat slag.

För mindre än ett år sedan, i oktober, argumenterade Mohamsson på DN Debatt för att det vore ”ansvarslöst att experimentera med att bilda en regering med sverigedemokratiska ministrar”. Hon anförde tre huvudskäl: att SD inte kan bete sig, att partiet inte är borgerligt, och att ett sådant samarbete skulle skrämma bort liberala väljare.

Denna linje bekräftades av partiets högsta beslutande organ, landsmötet, i november där medlemmarna röstade för en position som innebar ja till Tidöavtalet men nej till SD-ministrar.

Den senaste utvecklingen kom abrupt när Mohamsson tillsammans med en mindre krets förtrogna presenterade ett nytt avtal för partistyrelsen i fredags. Avtalet innebär att Liberalerna ska släppa fram SD-ministrar i en kommande regering till hösten. Som motprestation har man förhandlat fram några sakpolitiska punkter, vilka enligt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch knappast är ”vatten värda”.

Det anmärkningsvärda i processen var att presentationen kom utan förvarning och åtföljdes av ett ultimatum: om partistyrelsen inte godkände avtalet skulle Mohamsson och samtliga liberala ministrar avgå. Trots detta hot röstades avtalet igenom med de knappa siffrorna 13-8, vilket visar på den djupa oenigheten i frågan.

Reaktionerna från olika delar av partiet har varit starka och kritiska. Malin Sjöberg Högrell, ordförande för Liberala kvinnor, kallar beslutet för ”en käftsmäll”. Anton Holmlund, ordförande för Liberala Ungdomsförbundet, beskriver det som ”ett totalt haveri” ur ett interndemokratiskt perspektiv och hotar med kampanjstrejk om beslutet står fast.

Särskilt hård i sin kritik är partistyrelseledamoten och det värmländska regionrådet Sara Gunnarsson, som menar att situationen är ”rätt sjukt, rent ut sagt” och hävdar att partiet inte längre fungerar som en demokratisk, medlemsstyrd förening utan att makten koncentrerats till några få personer.

När Mohamsson konfronterades med den interna kritiken i söndagens ”Agenda” på SVT var hennes svar anmärkningsvärt distanserat. ”Jag förstår att det tar tid att landa i det här”, sade hon, som om motståndet bara var en fråga om att kritikerna inte hunnit anpassa sig till den nya linjen.

På frågan om inte en partiledares främsta uppgift är att hålla samman partiet svarade Mohamsson: ”Jag skulle säga att en partiledares främsta uppgift är att ta ansvar för Sverige och få igenom sin sakpolitik.” Detta uttalande har tolkats av många som att partiledaren prioriterar sin egen vision framför den demokratiska processen inom partiet.

Utvecklingen representerar en remarkabel omsvängning för Mohamsson personligen. För bara några år sedan såg hon ett SD-samarbete som helt uteslutet. För bara några veckor sedan framställdes Liberalerna som garanten för en högerregering utan SD-ministrar. Nu har hon istället positionerat Liberalerna som det första parti som lovar Jimmie Åkesson ministerposter.

Denna snabba och dramatiska kursändring, genomdriven med vad kritiker beskriver som utpressningsliknande metoder, väcker frågor om partiets trovärdighet och stabilitet. Som en kommentator uttryckte det: ”Om hon behandlar sina vänner och kollegor så här, varför ska väljarna tro att hon behandlar dem med större respekt?”

Krisen i Liberalerna illustrerar de spänningar som uppstår när traditionella partier omdefinierar sina gränser gentemot tidigare uteslutna politiska krafter, och belyser de utmaningar som interndemokratin ställs inför när partiledningar agerar på eget bevåg.