Ledare: Om våra ledare litar på Witkoff och Kushner är de hopplöst naiva

I det komplexa politiska landskapet kring Ukrainakonflikten framträder säkerhetsgarantier som en central men ytterst problematisk fråga. Experter menar att sådana garantier är avgörande för en långsiktig lösning, men de står i direkt konflikt med Kremls utrikespolitiska doktrin.

Rysslands president Vladimir Putin har konsekvent motsatt sig västliga säkerhetsarrangemang för Ukraina, och betraktar dem som ett intrång i vad han anser vara Rysslands intressesfär. Kreml har vid upprepade tillfällen signalerat att man ser Ukrainas integration med västliga försvarsstrukturer som ett existentiellt hot mot rysk säkerhet.

Utrikespolitiska analytiker pekar på att Putins motstånd mot sådana garantier är djupt förankrat i hans strategiska vision att återupprätta rysk dominans i det post-sovjetiska området. Detta är inte en förhandlingsposition som lätt kan överges, utan snarare en grundpelare i hans utrikespolitiska agenda.

Samtidigt närmar sig USA:s presidentval, och en potentiell återkomst av Donald Trump till Vita huset väcker frågor om hur Washington skulle hantera denna känsliga diplomatiska utmaning. Trumps tidigare presidentperiod präglades av en märkbart annorlunda hållning gentemot Ryssland jämfört med både föregångare och efterträdare.

”Trump har historiskt visat en benägenhet att prioritera personliga relationer med auktoritära ledare framför traditionella allianser,” säger Lisa Andersson, säkerhetspolitisk forskare vid Utrikespolitiska institutet. ”Hans tidigare uttalanden om NATO och Ukraina ger anledning att ifrågasätta hans vilja att pressa Ryssland i denna fråga.”

Opinionsundersökningar visar att det amerikanska väljarnas intresse för Ukrainakonflikten har avtagit, vilket ytterligare komplicerar bilden. För Trump, som konsekvent betonat ”America First” som sin utrikespolitiska filosofi, finns få inrikespolitiska incitament att driva en hård linje mot Ryssland specifikt gällande Ukrainas säkerhetsgarantier.

Europeiska ledare uttrycker oro för denna potentiella utveckling. EU har investerat betydande politiskt kapital och ekonomiska resurser i att stödja Ukraina, och flera östeuropeiska medlemsstater ser frågan som direkt kopplad till sin egen nationella säkerhet.

”Utan robusta säkerhetsgarantier riskerar Ukraina att förbli i en permanent gråzon, utsatt för fortsatt rysk påverkan och destabilisering,” förklarar Johan Bergman, tidigare diplomat med erfarenhet från regionen. ”Detta skulle kunna inspirera liknande agerande mot andra länder i östra Europa.”

Militära bedömare pekar på att säkerhetsgarantier behöver inkludera flera komponenter för att vara effektiva: konkreta försvarsåtaganden från västerländska makter, materiellt stöd för att bygga upp Ukrainas egen försvarsförmåga, samt ekonomiskt bistånd för att stärka landets motståndskraft mot hybridkrigföring.

Kreml har konsekvent avvisat sådana arrangemang och krävt istället att Ukraina ska förbli neutralt och demilitariserat – villkor som Kiev avfärdar som ekvivalenta med att överge landets suveränitet.

I det rådande geopolitiska klimatet framstår utsikterna för en kompromiss som avlägsna. Putins strategi vilar på övertygelsen att tiden är på Rysslands sida, att västligt stöd för Ukraina kommer att erodera, särskilt om USA:s politik förändras efter nästa presidentval.

”Det finns inget i Trumps tidigare agerande eller retorik som tyder på att han skulle vara villig att prioritera Ukrainas säkerhetsintresse framför en normalisering av relationerna med Ryssland,” konstaterar Maria Eriksson, docent i internationella relationer.

För Ukraina förblir därför framtiden osäker. Medan landet fortsätter att försvara sig militärt, pågår diplomatiska ansträngningar för att säkra garantier som kan överleva politiska skiften i väst. President Zelenskyjs administration betonar att detta inte bara handlar om Ukrainas överlevnad, utan om hela den europeiska säkerhetsarkitekturen.

Frågan om säkerhetsgarantier för Ukraina representerar således inte bara en teknisk diplomatisk utmaning, utan en grundläggande kollision mellan motstridiga geopolitiska visioner – en där USA:s nästa president kommer att spela en avgörande roll.