Ledare: Orimligt, säger politikerna, om konsekvenserna av den egna politiken

I fredags avslöjade Sveriges Radio ett fall som väcker stor debatt i svensk migrationspolitik: åtta månader gamla Emanuel ska utvisas till Iran, trots att hans båda föräldrar har uppehållstillstånd och arbetar i Sverige. Nyheten har lett till kraftiga reaktioner från landets ledande politiker.

När avslöjandet spreds började politiska företrädare snabbt ta avstånd från utvisningsbeslutet. Migrationsminister Johan Forssell (M) meddelade att man ska ”titta på” lagstiftningen om den visar sig få orimliga konsekvenser. Vice statsminister Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M) kallade båda beslutet orimligt, där Busch poängterade att ”varje tänkande människa inser att en bebis inte på egen hand kan lämna landet”. Jimmie Åkesson (SD) valde istället att kritisera mediernas rapportering, som han menar felaktigt framställer det som att Tidöpartiernas politik leder till att bebisar utvisas.

Enligt Migrationsverket är det dock just vad politiken faktiskt innebär. Myndigheten hävdar att det saknas lagligt stöd för att ge Emanuel uppehållstillstånd eftersom hans föräldrar ursprungligen kom till Sverige som asylsökande men senare fick stanna genom det så kallade spårbytet när de skaffade arbete. För drygt ett år sedan avskaffades spårbytet av regeringen med stöd av en nästan enig riksdag. Man valde då medvetet bort övergångsregler för att de hårdare bestämmelserna skulle träda i kraft omedelbart.

I sitt remissvar på lagförslaget varnade Migrationsverket för att konsekvenserna för barn och unga inte hade utretts tillräckligt och att det fanns risk för ökad otrygghet och oförutsägbara uppbrott för barn i flyktingfamiljer. Regeringens egen proposition nämnde uttryckligen att barn inte längre skulle kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en så kallad spårbytare.

Trots dessa varningar röstade Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet för att avskaffa spårbytet.

Det som komplicerar situationen ytterligare är att regeringspartierna ett år tidigare även avskaffade regeln om undantag vid särskilt ömmande omständigheter – en bestämmelse som annars kunde ha gett Emanuel rätt att stanna hos sina föräldrar. Även detta beslut hade stöd från både SD och S.

Problemet ligger inte i att ministrar och partiledare nu inser att politiken får orimliga konsekvenser. Ebba Busch har onekligen rätt i att ingen tänkande människa vill utvisa ensamma bebisar till ett av världens mest förtryckande länder. Men det anmärkningsvärda är att konsekvenserna var tydliga redan i propositionen, och jurister påpekade riskerna innan beslutet fattades.

Frågan blir därför varför politikerna inte lyssnade på varningarna tidigare. Delar de Jimmie Åkessons uppfattning att kritiska remissvar, även från expertmyndigheter, bara handlar om personliga åsikter snarare än saklig kritik mot lagförslaget?

En cynisk tolkning är att politikerna inte främst bekymras av konsekvenserna för invandrare och deras barn, utan snarare av den politiska skadan när allmänheten förstår vad regelverket faktiskt innebär. När det blir tydligt att reglerna leder till att bebisar utvisas väcker det stark kritik mot de politiker som drivit igenom förändringarna.

Fallet Emanuel har blivit en tydlig illustration av de konkreta konsekvenserna av den senaste tidens förändringar i migrationspolitiken. Medan politikerna nu uttrycker förvåning över utfallet, visar dokumentationen att effekterna var både förutsägbara och förutsagda av expertinstanser. Det återstår att se om detta fall kommer att leda till en ny debatt om balansen mellan strikt reglerad migration och humanitära hänsyn i den svenska asylpolitiken.