Ledare: Putin är vinnaren på Irankrisen – men på slagfältet förlorar han

I skuggan av Irans kris: Oljechock, geopolitiska maktspel och ett krigshärjat Ukraina

USA:s militära angrepp mot Iran i slutet av februari har utlöst en geopolitisk kris vars konsekvenser nu sprider sig långt utanför Mellanöstern. Nästan tre veckor efter att bombningarna inleddes är målen med aktionen fortfarande höljda i dunkel, medan Vita husets förklaringar skiftar kontinuerligt.

Regimen i Teheran har besvarat angreppet med omfattande motaktioner. Iranska styrkor har slagit tillbaka mot gulfstaterna och deras oljeproduktion. Särskilt oroande är blockaden av Hormuzsundet – en livsnödvändig handelsrutt för den globala oljeindustrin.

De ekonomiska konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. Oljepriset har stigit kraftigt på världsmarknaden, vilket slår direkt mot konsumenter i form av dyrare bränsle. Även för svenskt jordbruk kan följderna bli allvarliga då både råolja och viktiga komponenter för konstgödsel vanligtvis transporteras genom det nu blockerade sundet.

Säkerhetsläget har också försämrats markant, inte bara i Mellanöstern utan även i Europa. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj uttryckte nyligen stark oro kring situationen. ”Jag har en väldigt dålig känsla angående Iran,” sade han enligt BBC den 18 mars.

Zelenskyjs farhågor är välgrundade. Om någon aktör kan ses som en tydlig vinnare i den nuvarande Irankrisen är det Rysslands president Vladimir Putin.

De stigande oljepriserna kommer som en välkommen ekonomisk injektion för Kreml, vars statsfinanser i hög grad är beroende av energiexport. USA har dessutom valt att lätta på sanktionerna mot Ryssland i ett försök att dämpa de globala prisökningarna – en åtgärd som enligt beräkningar ger Putin cirka en miljard kronor extra i intäkter varje dag.

För Ukraina innebär konflikten ytterligare påfrestningar i ett redan kritiskt läge. De amerikanska Patriot-missilsystemen, som utgör en central del av Ukrainas luftförsvar mot ryska attacker, används nu även i stor skala i Mellanöstern. Under bara de första tre dagarna av USA:s och Israels angrepp mot Iran avfyrades fler sådana missiler än vad Ukraina har använt under fyra års krig.

Detta skapar en överhängande risk för materielbrist, eftersom missilerna förbrukas i betydligt högre takt än de kan tillverkas. Samtidigt fortsätter ryska bombningar att slå hårt mot civila mål i Kiev och andra ukrainska städer.

Även andra typer av krigsmateriel som produceras i USA men köps av europeiska länder för leverans till Ukraina kan komma att omdirigeras när behovet i Mellanöstern ökar. Detta hotar att ytterligare försvaga Ukrainas försvarsförmåga i ett kritiskt skede av kriget.

Trots dessa mörka utsikter vore det dock ett misstag att underskatta Ukrainas motståndskraft. Under de senaste fyra åren har landet gång på gång visat prov på en enastående förmåga att stå emot övermäktigt tryck.

Denna motståndskraft visar sig återigen. Under den senaste veckan har ukrainska styrkor rapporterat sina största territoriella framgångar på tre år. Putins trupper tvingas nu retirera på flera fronter samtidigt som de lider enorma förluster.

Frågan om Ukraina fortfarande kan utgå som segrare i konflikten förblir öppen. Men landets förmåga att anpassa sig och slå tillbaka trots enorma utmaningar visar att motståndet mot den ryska invasionen är långt ifrån brutet.

I skärningspunkten mellan konflikterna i Mellanöstern och Östeuropa framträder en komplex bild av global säkerhetspolitik där ekonomiska intressen, militära resurser och geopolitiska ambitioner flätas samman. För västvärldens ledare blir det alltmer uppenbart att hanteringen av dessa sammanlänkade kriser kräver en långt mer genomtänkt strategi än vad som hittills varit fallet.