Ledare: Sverige är skrämmande oförmöget att stoppa mäns våld mot kvinnor

I början av veckan släppte Socialstyrelsen en omfattande granskning av dödligt våld i nära relationer, där myndigheten pekar på allvarliga brister i samhällets skyddsnät. ”Det här är inte oförutsägbara våldsdåd,” understryker Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson i rapporten som kartlagt hur personer fallit offer för dödsvåld eller mordförsök av närstående.

Statistiken är alarmerande. Varje år dödas i genomsnitt 14 personer av sin partner eller tidigare partner, och offren är övervägande kvinnor. Granskningen visar ett tydligt mönster där dödsfallen ofta föregåtts av långvarig psykisk eller fysisk misshandel. Det mest oroväckande är kanske att både offren och gärningsmännen i de flesta fall redan haft kontakt med myndigheter där varningssignaler kunde ha uppmärksammats.

”Genom ett annat agerande bedömer vi att samhällsaktörerna hade kunnat minska risken för de aktuella brotten,” konstaterar Socialstyrelsen i sin analys. Myndigheten betonar att det finns flera kritiska glapp i systemet.

En av de centrala rekommendationerna är att alla samhällsaktörer – från socialtjänsten till sjukvården – måste bli betydligt bättre på att identifiera och agera på riskfaktorer. Rapporten riktar också skarp kritik mot polisens hantering av dessa ärenden, där anmälningar om våld i nära relationer ofta läggs ned utan ordentlig utredning eller drabbas av långa handläggningstider.

En polisexpert citeras i rapporten med orden: ”Vissa polisanställda tar fortfarande inte våldet på allvar. Man talar om tjafs, medling och att våld i hemmet är en privatsak.” Denna inställning pekas ut som särskilt problematisk när det gäller att förebygga eskalerande våld.

Efter de uppmärksammade kvinnomorden i mellandagarna i Boden och Rönninge reagerade regeringen genom att lansera Rådet för kvinnofrid samt införa en ”nollvision mot mäns våld mot kvinnor”. Statsminister Ulf Kristersson (M) har uttryckligen sagt att ett av rådets huvudsyften är att ”bryta ned stuprör” mellan myndigheter för att skapa ett mer sammanhållet skyddsnät. Dessa initiativ ligger i linje med Socialstyrelsens rekommendationer.

En avgörande skyddsåtgärd för våldsutsatta är tillgången till skyddade boenden. Här har dock en ny problematik uppstått i samband med regeringens reform från 2024. De nya regleringarna ställer högre krav på boendena, vilket har lett till att många verksamheter, särskilt de som drivits av civilsamhället, tvingats stänga.

De nya kraven inkluderar bland annat att föreståndare bör ha minst 180 högskolepoäng och att personal ska finnas tillgänglig dygnet runt. För många mindre aktörer har detta inneburit ökade kostnader och personalförsörjningsproblem som de inte kunnat hantera. Följden har blivit att vissa områden i Sverige nu helt saknar skyddade boenden för våldsutsatta.

När kritiken mot reformen växte svarade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) och jämställdhetsminister Nina Larsson (L) under hösten att de inte såg något behov av att ompröva reformen, trots de dokumenterade negativa effekterna. Ministrarna hänvisade till en extra satsning på 20 miljoner kronor till skyddade boenden – en summa som experter menar är otillräcklig för att lösa de strukturella problem som uppstått.

Ambitionen bakom de skärpta kraven är förståelig – att höja kvaliteten på skyddade boenden – men när resultatet blir att skyddet för våldsutsatta försvagas uppstår ett allvarligt problem. Kritiker menar att regeringen nu behöver visa flexibilitet och vara beredd att justera reformen för att säkerställa att det finns tillräckligt med skyddade boenden över hela landet.

I kärnan av problematiken ligger behovet av att balansera kvalitetskrav med tillgänglighet. När samhället misslyckas med att förebygga våld i nära relationer blir tillgången till akut skydd ofta livsavgörande. Om reformen leder till färre tillgängliga platser riskerar det att underminera andra insatser för att bekämpa våld mot kvinnor.

Socialstyrelsens granskning visar tydligt att samhället har mycket kvar att göra när det gäller att förebygga dödligt våld i nära relationer. Utmaningen ligger nu hos både myndigheter och regeringen att omsätta insikterna i konkret handling – innan fler liv går förlorade.