Ledare: Trump och Witkoff har gjort sig till Putins nyttiga idioter

De växande klyfterna mellan USA och Europa kring Ukraina-konflikten

Något fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina står inte på den omedelbara horisonten, men Kreml har uttryckt tillfredsställelse efter tisdagens fem timmar långa överläggningar mellan Vladimir Putin och Steve Witkoff, en av Donald Trumps affärsförbindelser. Samtalens beskrivning som ”bra”, ”konstruktiva” och ”nyttiga” från ryskt håll är knappast förvånande.

För Vladimir Putin innebär dessa kontakter en diplomatisk vinst efter två och ett halvt års isolering till följd av invasionen av Ukraina. Sedan krigets början har Putin i stort sett endast kunnat räkna med stöd från Peking och Pyongyang. Nu har situationen förändrats drastiskt – Trump har personligen initierat kontakter och Putin genomför sitt första besök i Indien sedan invasionen inleddes. Den diplomatiska isoleringen håller på att brytas.

Särskilt anmärkningsvärt är den tydliga förskjutningen i USA:s position, medan Moskvas hållning förblir oförändrad. Washington accepterar numera som utgångspunkt att Krim och de ockuperade delarna av Donbass ska förbli under rysk kontroll. Dessutom finns det signaler om att ukrainska styrkor kan tvingas retirera från ytterligare territorium som för närvarande står under deras kontroll.

Detta markerar en avgörande förändring i den amerikanska hållningen. Tidigare betraktades eventuella landavträdelser som ett högt pris Ukraina möjligen skulle behöva betala i utbyte mot robusta säkerhetsgarantier och skydd för landets suveränitet. I den omdiskuterade 28-punktsplanen som presenterats finns dock inga sådana garantier. I stället föreslås begränsningar av den ukrainska arméns storlek och ett förbud mot ukrainskt NATO-medlemskap.

Förhandlingsprocessen ger också Putin möjlighet att framställa sig själv som fredssökande, samtidigt som han kan utpeka Europa och Kiev som ovilliga till kompromisser. Denna framställning försvårar den europeiska positionen ytterligare.

EU:s respons har hittills präglats av passivitet och splittring. Efter att 28-punktsplanen blev offentlig skyndade europeiska diplomater till Genève för att stötta den ukrainska sidan. Med hjälp av USA:s utrikesminister Marco Rubio – som intar en mer traditionell republikansk hållning i utrikespolitiken – lyckades man förmildra dokumentets mest problematiska delar. Men detta var främst en tidsvinnande manöver.

Det verkliga problemet är att EU inte utnyttjar den tid man har till sitt förfogande. Efter snart fyra års konflikt har unionen fortfarande inte lyckats skala upp produktionen av ammunition till nödvändiga nivåer. Importen av rysk gas och olja fortsätter, om än i minskad omfattning. Dessutom råder fortsatt oenighet om hur de frysta ryska tillgångarna bäst ska användas för att finansiera Ukrainas försvar.

Trump själv uttryckte på onsdagen sin övertygelse om att Putin ”vill ha en uppgörelse”. Allt tyder på att den amerikanska administrationen kommer att fortsätta utöva påtryckningar mot Kiev för att acceptera villkor som är betydligt mer fördelaktiga för Moskva än vad som tidigare varit aktuellt.

För Europas del innebär utvecklingen en allt mer akut situation. Den transatlantiska alliansen, som historiskt utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen, visar tecken på allvarlig sprickbildning i synen på konflikten i Ukraina.

Situationen belyser också Europas fundamentala svaghet när det gäller att agera självständigt i säkerhetspolitiska frågor. Trots all retorik om strategiskt oberoende och europeisk suveränitet blir unionens handlingsförlamning alltmer uppenbar.

Tiden för Europa att formulera en sammanhållen och kraftfull respons krymper snabbt. Utan en sådan riskerar kontinenten att bli en passiv åskådare medan USA och Ryssland förhandlar fram en lösning som kan omforma den europeiska säkerhetsarkitekturen för decennier framöver.