Ledare: Trumps och Rubios svek mot Venezuela är enormt och grymt

I USA:s räd mot Venezuela avslöjas en politik som handlar mer om olja än demokrati. Efter att Nicolás Maduro jagats från makten vid en räd ledd av USA i fredags, framträder nu en tydlig bild av Donald Trumps agenda i landet.

Redan i de första uttalandena efter räden deklarerade Trump att USA ska ”styra” situationen i Venezuela. Vad detta innebar blev uppenbart på måndagen, då regimens paramilitära grupper – de så kallade colectivos – mobiliserade på gatorna i Caracas och andra städer. Klädda i svart och tungt beväpnade tog de kontroll, medan journalister och oppositionella arresterades och förtrycket intensifierades.

Trots att Maduro tvingats fly, står förtryckarapparaten intakt. Trump förklarade snabbt att Delcy Rodríguez, Venezuelas ställföreträdande president, ”gör som vi säger”. I en intervju med New York Times utvecklade han att senator Marco Rubio ”pratar med henne hela tiden”.

Anmärkningsvärt nog tycks dessa samtal inte fokusera på demokratiska reformer, frisläppande av politiska fångar eller lättnader i förtrycket. Istället kretsar diskussionerna kring en enda central fråga: olja.

USA planerar att sälja den olja som redan beslagtagits och kontrollera den fortsatta produktionen. Kina och Ryssland ska stängas ute från landets oljeindustri, medan amerikanska bolag ska få tillträde när nya investeringar görs i sektorn. Trump-administrationen kräver också att regimen upphör med sin påstådda inblandning i narkotikahandel, och att Maduro ställs inför rätta för narkotikabrott.

Trots den ideologiska klyftan mellan USA och den venezuelanska regimen, hävdar Trump att Rodríguez och hennes närmaste krets ”inte har något val” annat än att samarbeta. Han hotar med en ”andra våg” om de inte följer direktiven. Samtidigt erbjuder USA ett märkligt arrangemang: regimen får behålla makten och fortsätta plundra den redan utarmade befolkningen, samtidigt som USA tar sin del av oljeinkomsterna.

Detta representerar en dramatisk förändring i den amerikanska hållningen. Marco Rubio, som tidigare som senator talade passionerat om frihet och demokrati i Venezuela och hyllade oppositionsledaren María Corina Machado som ”en av världens modigaste personer”, talar nu bara vagt om en ”övergång” någon gång i framtiden. Trump avfärdar Machado med att hon ”inte har respekten” som krävs för att leda landet.

För det venezuelanska folket utgör detta ett monumentalt svek. Situationens grymhet blir särskilt tydlig när man betraktar den tredje tjänst som Trump-administrationen begär av regimen: att ta emot de människor som flytt landet.

USA hade redan under föregående år övertalat Maduro att acceptera återvändandet av 14 000 flyktingar. Nu ska många fler deporteras tillbaka till de förtryckare som plötsligt blivit Donald Trumps och Marco Rubios samarbetspartners.

Den plötsliga omsvängningen i amerikansk Venezuelapolitik visar att ekonomiska och strategiska intressen nu prioriteras över demokrati och mänskliga rättigheter. Medan regimens innersta krets fortsätter att berika sig, lämnas det venezuelanska folkets förhoppningar om frihet och demokratiska val åt sidan.

Den ”övergång” som Rubio talar om framstår som alltmer avlägsen, och USA:s agerande tyder på att stabilitet i oljeproduktionen och kontroll över migrantströmmar väger tyngre än venezuelanernas demokratiska rättigheter. För de miljontals människor som lidit under Maduros styre innebär utvecklingen att förtrycket fortsätter, om än under nya förutsättningar och med nya internationella kopplingar.