Ledare: USA är på väg att bli en motståndare – som Kina och Ryssland

Europa står inför en ny geopolitisk verklighet där USA allt mer förvandlas från allierad till potentiell motståndare. Denna omvälvande förändring i den internationella maktbalansen ställer kontinenten inför akuta utmaningar som kräver snabba och genomgripande åtgärder.

USA:s förändrade roll på världsscenen har under de senaste åren blivit allt tydligare. Det som tidigare kunde avfärdas som tillfälliga politiska svängningar framstår nu som en djupare strukturell förändring i amerikansk utrikespolitik. Landet har gradvis distanserat sig från sina traditionella europeiska allierade och uppvisar ett allt mer introvert och transaktionellt förhållningssätt till internationella relationer.

Denna utveckling innebär att USA inte bara drar sig tillbaka från sin historiska roll som Europas främsta säkerhetsgarant, utan riskerar att utvecklas till en aktör vars intressen står i direkt konflikt med europeiska värderingar och målsättningar. Paralleller kan nu dras till hur Europa förhåller sig till andra stormakter som Kina och Ryssland – länder vars geopolitiska ambitioner ofta kolliderar med europeiska intressen.

Orsakerna till denna omvälvning är komplexa och mångfacetterade. De omfattar både inhemska amerikanska förändringar, där polarisering och isolationism vunnit mark, och globala maktförskjutningar där USA:s relativa position utmanas. Den amerikanska utrikespolitiken har blivit alltmer oförutsägbar och styrs i högre grad av nationella egenintressen snarare än av visionen om en liberal världsordning som präglat efterkrigstiden.

För Europa innebär denna nya verklighet att kontinenten måste påskynda sin strategiska autonomi inom flera centrala områden. Säkerhetspolitiskt står Europa inför akuta utmaningar där beroendet av amerikansk militär kapacitet måste ersättas med europeisk samordning och upprustning. NATO:s framtid som säkerhetsallians är visserligen inte omedelbart hotad, men den riskerar att urholkas om USA:s engagemang fortsätter att minska.

På det ekonomiska området har handelsrelationerna mellan USA och Europa redan präglats av ökade spänningar under de senaste åren. Tullar, subventioner och regleringar har använts som verktyg i en tilltagande ekonomisk rivalitet. Europeiska företag och industrier måste nu förbereda sig för en framtid där den amerikanska marknaden blir mindre tillgänglig och där konkurrensen från amerikanska aktörer ökar på hemmaplan.

Teknologiskt utgör det minskade samarbetet med USA en särskilt allvarlig utmaning. Europa riskerar att hamna i kläm mellan amerikanska och kinesiska tekniksfärer, vilket kan tvinga fram svåra val kring standarder, infrastruktur och datadelning. Den digitala suveräniteten blir därmed en allt viktigare fråga för europeisk politik.

Diplomatiskt måste Europa stärka sin förmåga att agera enhetligt på den globala arenan. Den fragmenterade europeiska utrikespolitiken, där enskilda medlemsländer ofta drivit separata agendor, är inte längre hållbar i en värld där varken USA, Kina eller Ryssland kan betraktas som pålitliga partner. EU behöver utveckla effektivare mekanismer för gemensam utrikespolitik och säkerställa att man kan tala med en röst i internationella forum.

Energisäkerhet utgör ytterligare ett område där Europa måste accelerera sin omställning. Beroendet av amerikanska energileveranser har ökat efter att kontinenten minskat sitt beroende av rysk energi, men denna nya beroendeställning innebär också sårbarhet om relationerna med USA fortsätter att försämras.

För att möta dessa utmaningar krävs både politisk vilja och betydande investeringar. Europeiska ledare behöver övertyga sina medborgare om nödvändigheten av de uppoffringar som kommer att krävas för att säkra kontinentens självständighet och inflytande i en alltmer multipolär värld. Detta inkluderar ökade försvarsbudgetar, strategiska investeringar i kritisk infrastruktur och teknologi, samt reformer av europeiska institutioner.

Tiden är knapp. Omställningen till ett Europa som kan hävda sina intressen gentemot både USA, Kina och Ryssland kräver snabba beslut och långsiktig planering. De europeiska ländernas förmåga att agera samfällt kommer att avgöra om kontinenten kan navigera framgångsrikt i den nya geopolitiska verkligheten eller om den riskerar att marginaliseras mellan de globala maktblocken.