Svenska myndigheter prioriterar inte sexuella övergrepp mot barn – brist på resurser och politisk vilja

Det råder en sällsynt enighet i Sverige: alla är överens om att övergrepp mot barn är bland de mest avskyvärda brotten. Trots denna konsensus förblir frågan märkligt frånvarande i den politiska debatten och får inte heller det fokus den förtjänar hos polisen.

I en uppmärksammad ledare i Aftonbladet frågade sig nyligen Gabriella Kärnekull Wolfe varför vänstern är så tyst om övergrepp på barn. Men problemet sträcker sig längre än så – hela samhället brister i sitt engagemang för denna fråga.

För några år sedan genomförde polisens underrättelseenhet på Nationella operativa avdelningen (NOA) en internrevision som avslöjade allvarliga problem. Rapporten riktade hård kritik mot hur utredningar läggs på hög och avslutas utan åtgärd. Slutsatsen var tydlig: ”svensk polis har omfattande brister gällande arbetet mot sexuella övergrepp mot barn”, enligt SVT:s rapportering från december 2020.

Situationen har inte förbättrats nämnvärt sedan dess. Cyberutredaren Alexandra Lindgren vid polisen bekräftade så sent som i oktober att man helt enkelt inte hinner med. Resursbristen är så akut att prioriteringar måste göras även i de mest allvarliga fallen.

”Om en gärningsman har utsatt 100 barn så kan åklagaren säga åt oss att fokusera på de 30 värsta. Resten identifieras inte. Det är en resursfråga,” berättar en anonym utredare vid polisen för Aftonbladet.

I praktiken behandlas därmed övergrepp mot barn med samma begränsade prioritet som exempelvis cykelstölder, trots den utbredda uppfattningen om brottets allvarliga karaktär.

På den politiska arenan är det främst Sverigedemokraterna som försöker äga frågan, men deras förslag tycks inte alltid vara grundade i evidens eller forskning. Partiledaren Jimmie Åkesson föreslog i sitt sommartal att pedofiler skulle tvingas välja mellan livstids fängelse eller kemisk kastrering, ett utspel som kan uppfattas som handlingskraftigt men som saknar nyansering.

En banbrytande svensk studie visar visserligen att kemisk kastrering kan vara effektiv – dock inte som straff utan som behandling för en specifik riskgrupp av män med hög sexualitet som känner dragning till barn. Metoden är inte något universalmedel mot övergrepp.

Åkessons förslag om offentliga register över icke-dömda pedofiler, som han förespråkade i en debattartikel i Expressen i oktober, riskerar dessutom att motverka sitt syfte. En sådan åtgärd skulle troligen avskräcka personer från att söka hjälp innan de begår övergrepp, vilket borde vara det primära målet.

Regeringen har nyligen undersökt möjligheterna att använda AI-genererat material för att infiltrera pedofilnätverk där övergreppsmaterial delas. Denna teknik skulle potentiellt kunna vara ett effektivt verktyg i polisens arbete, förutsatt att juridiska och etiska hinder kan övervinnas.

Men oavsett vilka nya metoder eller befogenheter polisen får tillgång till, kommer de att vara verkningslösa utan tillräckliga resurser för det praktiska utredningsarbetet. Sådana resurser tillkommer genom politiska beslut, som i sin tur påverkas av den offentliga debatten.

Frågan om övergrepp mot barn berör samhällets mest sårbara, och ansvaret för att hålla frågan levande i samhällsdebatten vilar på oss alla. Endast genom fortsatt uppmärksamhet kan vi hoppas på förändring i form av ökade resurser och effektivare insatser mot dessa allvarliga brott.