Lisa Magnusson: Självklart är systrarna Gonbadi våra, och självklart måste Sverige hjälpa dem hem!

I Sverige har behandlingen av systrarna Donya och Darya Gonbadi väckt stark kritik från flera håll. De två systrarna, som fyllt 18 år, anses enligt nuvarande regelverk inte längre tillhöra sin egen familj och har utvisats till Iran – trots en alltmer oroväckande situation i landet.

Fallet har blivit en symbol för det som kritiker kallar ”tonårsutvisningar” – när unga som kommit till Sverige som barn tvingas lämna landet efter att de blivit myndiga. Systrarna hade etablerat sig väl i det svenska samhället. De hade lärt sig språket, integrerat sig och nyligen kommit in på sjuksköterskeutbildningar. När de försökte skaffa jobb som alternativ väg att stanna i landet fick de avslag på grund av att arbetsgivaren inte annonserat tjänsterna enligt regelverket – en typ av administrativt misstag som politiker under flera år lovat inte ska vara avgörande.

Utvisningen har inneburit att systrarna tvingats separera från sina föräldrar och småsyskon. De har skickats till Iran, ett land där den politiska situationen är extremt spänd. Den islamistiska regimen i Iran är känd för hårda metoder mot oliktänkande, med fängslanden, tortyr och avrättningar. Särskilt svår är situationen för kvinnor, som behandlas som andra klassens medborgare.

Situationen har förvärrats ytterligare den senaste tiden. Svenska Utrikesdepartementet avråder sedan länge från alla resor till Iran och uppmanar nu alla svenskar att lämna landet omedelbart på grund av den eskalerande konflikten i regionen. Trots detta tvingas systrarna Gonbadi stanna kvar.

En talande detalj i fallet uppmärksammades av familjens vän, Leo Ahmed, som frågade svenska myndigheter om systrarna skulle kunna få hjälp att lämna Iran om det fanns ett evakueringsplan. Svaret blev att de inte är svenskar, trots att de levt större delen av sina liv i Sverige och är helt integrerade i samhället.

Kritiken mot Sveriges hantering av fallet växer. Många menar att denna typ av utvisningar är både inhumana och kontraproduktiva. Flera ungdomar lever nu under svår psykisk press med hotet om utvisning hängande över sig. Utvisningarna till just Iran har tillfälligt pausats efter omfattande protester, men osäkerheten kring framtiden kvarstår.

Frågan har även fått politiska dimensioner. Flera högerväljare har uttryckt att detta inte var vad de röstade för när de stödde en striktare invandringspolitik. De menar att det finns en skillnad mellan hårdare tag mot kriminella invandrare och utvisningar av välintegrerade unga människor som kommit till Sverige som barn.

Fallet med systrarna Gonbadi belyser ett större systemfel i den svenska migrationspolitiken. Genom att strikt tillämpa åldersregler utan hänsyn till individuella omständigheter eller säkerhetssituationen i mottagarlandet skapas situationer som många upplever som djupt orättvisa. Kritiker menar att det är orimligt att unga människor som växt upp i Sverige, lärt sig språket, skaffat utbildning och byggt hela sitt sociala nätverk här plötsligt ska betraktas som utlänningar som kan skickas tillbaka till ett land de knappt har någon koppling till.

Situationen väcker frågor om hur Sverige definierar vem som är ”en av oss” och vilka värderingar som styr migrationspolitiken. För systrarna Gonbadi är frågan akut, då de befinner sig i ett land där konflikten eskalerar och där kvinnors rättigheter är starkt begränsade. Trots detta tycks deras möjligheter att återvända till det de betraktar som sitt hem vara minimala enligt dagens regelverk.