Svenska trubadurer motarbetas i kollektivtrafiken

I Stockholms tunnelbana utspelar sig en kulturkamp som väcker frågor om ordning, frihet och vilka röster som får höras i det offentliga rummet. Trubaduren William Sundman Sääf, en klassiskt skolad artist som vandrar i spåren av Sveriges största visgiganter, har upprepade gånger stoppats när han försökt sprida musikalisk glädje bland resenärer.

Under påskhelgen nådde konflikten en ny nivå. Sundman Sääf hade knappt hunnit ta fram sitt instrument innan två ordningsvakter konfronterade honom. I ett mobilklipp som sedan spridits på Instagram och TikTok hörs han fråga om någon faktiskt har klagat på honom. Svaret från vakterna var lika tydligt som avvisande: ”Det spelar ingen roll.”

Ute på perrongen förtydligade vakterna sin position: ”Ni får inte sjunga, för det kan vara ordningsstörande. Och ni får inte spela musik.” Notera ordvalet ”kan vara” – inte ”är” – ordningsstörande.

Sundman Sääf är långt ifrån någon amatör. Hans musikaliska meriter inkluderar framträdanden på etablerade visscener och han har till och med agerat förband åt Håkan Hellström under dennes arenakonserter. Hans musikaliska arv är djupt förankrat i den svenska vistraditionen, med influenser från kulturella giganter som Carl Michael Bellman, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube.

Förbudet mot spontana musikaliska inslag i tunnelbanan har en politisk bakgrund. År 2016 ville politiker förbjuda tiggeri i kollektivtrafiken, men då detta visade sig juridiskt komplicerat valde man en annan väg. I stället infördes regler mot att ”störa andra” genom aktiviteter som att ligga på bänkar, sitta på golv, spela musik eller sälja tidningar. Målgruppen var uppenbar: hemlösa och medellösa personer.

Detta regelverk har nu utvecklats till något som påminner om science fiction-filmen ”Minority Report”, där brott stoppas innan de begås. SL:s ordningsvakter ingriper numera preventivt – innan någon faktiskt har störts eller klagat. De har blivit tankeläsare som förutser potentiellt missnöje bland resenärer.

Det finns en djup ironi i att SL uppmuntrar till vad de kallar ”kollektivkurage” genom att ringa deras särskilda Trygghetscentral vid störande beteenden. För många resenärer upplevs troligen en trubadur som Sundman Sääf som ett välkommet inslag i en annars grå vardagspendling – inte som ett hot mot ordningen.

I en värld som präglades av sunt förnuft skulle den som känner sig störd av musik kunna byta vagn. I stället har vi skapat ett system där ordningsvakter kan avlägsna personer baserat på hypotetiska klagomål.

Fallet Sundman Sääf belyser en bredare samhällsutveckling där offentliga utrymmen blir alltmer reglerade och kontrollerade. När spontana kulturyttringar klassificeras som ordningsstörningar förlorar vi något väsentligt i vårt gemensamma stadsliv. Det finns en risk att vi skapar sterila miljöer där endast det förutsägbara och kommersiellt sanktionerade får existera.

För många resenärer utgör musiker som Sundman Sääf snarare en källa till trygghet och glädje än ett problem. De representerar det mänskliga och oväntade i en alltmer standardiserad vardag. Paradoxalt nog kan närvaron av vakter som avlägsnar fredliga kulturutövare skapa mer otrygghet än trygghet för många resenärer.

Det är värt att reflektera över vilken typ av stadsrum och kollektivtrafik vi vill ha. Ska det vara platser där endast tystnad och anonymitet råder, eller kan vi tillåta inslag som påminner oss om kulturens och musikens förmåga att förena människor – även under en kort tunnelbanefärd?

Medan debatten fortsätter står trubadurer som William Sundman Sääf i ett kulturellt ingenmansland – uppskattade av många men motarbetade av ett regelverk som ursprungligen skapades med helt andra intentioner.