Lisa Magnusson: Vi har alla blivit totalt grundlurade av de romantiska idealen

I Dagens Nyheter har en recension av det uppmärksammade dramat ”Pillion” nyligen publicerats på ledarsidorna. Filmen, som redan innan svensk premiär har börjat kamma hem priser, har väckt tankar om hur moderna kärleksrelationer skildras i vår kultur.

Filmens inledning utspelar sig i en bar där en stilig främling kastar pil tillsammans med sitt läderböggäng. I ett hörn sitter en blyg parkeringsvakt som diskret observerar honom, samtidigt som han själv befinner sig mitt i en meningslös dejt. För den filmvana publiken är upplägget bekant – vi anar genast att dessa två kommer att hitta varandra.

Romantiska filmer följer ofta förutsägbara mönster, något som både utgör en del av genrens charm men som också kan kännas som en form av psykisk misshandel. Tittaren serveras en förvrängd bild av kärlek som sällan överensstämmer med verklighetens mer komplexa relationer.

Detta fenomen är inte begränsat till film utan genomsyrar hela vår popkultur. I samtida litteratur hyllas det autonoma jaget som klarar sig utan fasta relationer. Musikindustrin glorifierar hyperindividualister som inte behöver andra för att känna sig kompletta, medan självhjälpsböcker strängt förkunnar att lycka endast kan hittas inom en själv.

Dejtingkulturen som florerar i sociala medier har förvärrat situationen ytterligare. Män uppmuntras att behandla kvinnor som utbytbara varor, medan kvinnor får höra att det är pinsamt att ha en pojkvän. Denna kollektiva inställning till relationer har skapat en grundläggande förvirring kring vad som egentligen är värdefullt i mellanmänskliga band.

Efter åratal av exponering för skildringar där emotionell distans presenteras som något eftersträvansvärt, har publiken lärt sig att romantisera bristande engagemang. När vi ser en karaktär som i ”Pillion” – någon med ett extremt behov av privatliv som vägrar intimitet – tenderar vi att se detta som en intressant utmaning snarare än en varningssignal. Vi föreställer oss att personen ”egentligen vill” och att det bara krävs rätt person för att ”laga” dem, likt arketypiska romantiska hjältar som Mr Darcy eller Mr Big.

”Pillion”, med Alexander Skarsgård och Harry Melling i huvudrollerna, är varken en renodlad tragedi eller komedi. Istället är det en melankolisk berättelse om ensamhet och om en persons resa mot självförståelse – att lära känna sina egna gränser och behov. Filmens hantverk beskrivs som förstklassigt, vilket förklarar den internationella uppmärksamheten och prisregnet som redan har börjat falla över produktionen.

Det mest uppskattade med ”Pillion”, enligt recensenten, är att filmen utan att fördöma belyser den ensamma cowboyarketypen och ifrågasätter om detta verkligen är ett ideal värt att eftersträva. Filmen ställer denna existentiella fråga och låter publiken vänta i spänning på svaret.

Filmen fungerar därmed som en motpol till den dominerande kulturella berättelsen om att emotionell otillgänglighet är attraktivt. I en tid när individualism har blivit närmast religiöst hyllad, erbjuder ”Pillion” en mer nyanserad bild av mänsklig samvaro och ensamhetens verkliga natur.

Genom att berätta en historia om två människor som möts i en bar – den ena distanserad och den andra längtande – väcker ”Pillion” frågor om vad som faktiskt utgör meningsfulla relationer bortom de klichéer vi matats med. Filmen utmanar därmed inte bara publikens förväntningar på romantiska berättelser, utan även våra samtida föreställningar om individualism och oberoende.