Ebba Busch visar politisk fingertoppskänsla inför kommande valrörelse

I svensk politik har Kristdemokraternas ledare Ebba Busch gång på gång visat en anmärkningsvärd förmåga att tidigt uppfatta politiska skiftningar och trender. När hon 2018 började tala entusiastiskt om kärnkraftens potential vann hon omedelbart gehör hos högerväljare, som länge ansett att vänsterblocket motarbetat energikällan. Strategin gav resultat och hjälpte KD att klara sig i ett val där många dömt ut partiet på förhand.

Ulf Kristersson och Moderaterna noterade snabbt framgången. I sin eftervalsanalys konstaterade M att ”reaktorsnacket” blivit en politisk vinnare och partiet ville inte tappa väljare på frågan. Snart anammade även Kristersson samma retorik.

Våren 2019 tog Busch ytterligare ett strategiskt initiativ när hon höjde tonläget i kulturfrågorna och öppnade dörren mot Sverigedemokraterna. Responsen var omedelbar – KD rusade i opinionen medan M föll kraftigt. I SCB:s omfattande mätning i maj samma år nådde KD hela 13 procent jämfört med partiets valresultat på 6 procent året innan. Samtidigt sjönk Moderaterna från 20 till 16 procent. Plötsligt framstod Busch som en potentiell ny ledare för hela den borgerliga sidan.

Kritiker har pekat på klyftan mellan retorik och resultat i Busch politik. Trots allt tal om kärnkraft har inga nya reaktorer byggts. Men oavsett detta kan ingen förneka hennes politiska känslighet och förmåga att uppfatta strömningar bland borgerliga väljare.

Detta blev särskilt tydligt förra sommaren när Busch överraskande började kritisera sina Tidö-kollegor. Hon anklagade M, L och SD för att inte ta vårdfrågan på allvar och uttryckte missnöje över att hennes förslag om förstatligande stoppats.

Kritiken gick rakt emot Kristerssons grundläggande strategi: att hålla ihop det borgerliga blocket och framhäva kontrasten mot den påstådda oordningen i det rödgröna blocket. ”Laget före jaget” har varit Moderaternas mantra. Denna sammanhållning har också gynnat småpartierna KD och Liberalerna genom stödröster från M-väljare som velat säkra det borgerliga blockets majoritet.

Men hela denna laglogik förutsätter ett jämnt läge i opinionen. Dagens verklighet ser annorlunda ut. Mätningarna har konsekvent visat en fördel för oppositionen under hela mandatperioden. I ett sådant läge blir småpartiernas situation plötsligt prekär. När den borgerliga segern framstår som osannolik minskar moderata väljares incitament att lägga stödröster på KD eller L. Varför riskera att göra M mindre än SD om blocket ändå förlorar?

Detta tycks Ebba Busch ha insett tidigare än sina allierade. Under hösten fortsatte hon att visa självständighet – hon solospelade i energifrågor och förklarade i Svenska Dagbladet att hon ”inte vill bli tagen för given” och att hon ser Magdalena Andersson som någon det går att samarbeta med.

Busch positionerar sig nu för en valrörelse där det inte längre handlar om blockpolitik utan om enskilda partiers överlevnad. Om opinionsläget förblir som nu kommer andra frågor att dominera: Kan borgerliga partier tänka sig att göra upp med S-ledaren? Vilka krav skulle de ställa? Är det inte bättre att de sitter i regeringen än att Vänsterpartiet gör det?

För många borgerliga väljare kan ett parti som lovar att faktiskt leverera kärnkraft och bekämpa gängbrottsligheten, oavsett regeringsfärgning, framstå som mer ansvarsfullt än ett som bara lovar opposition.

Medan Moderaterna och särskilt Liberalerna förefaller oförberedda på denna nya typ av valrörelse, har Busch redan börjat positionera sig. År 2019 var hon nära att köra om Moderaterna i högerfilen, men stoppades av kontroverser kring Lars Adaktussons EU-röstningar i abortfrågor. Nu testar hon i stället andra sidan och frågan är om Kristersson hinner reagera innan väljarna säger sitt.