Martin Liby Troein: Trump är svagare än på mycket länge – det gör honom också mycket farlig

En republikansk katastrof i mellanårsvalen kan göra Trump ännu farligare

Mellanårsvalen som står för dörren nästa år kan mycket väl resultera i ett politiskt bakslag för Republikanerna. Men detta kommer troligtvis inte att resultera i att presidenten förvandlas till en maktlös ”lame duck” under sina återstående år vid makten.

Donald Trump befinner sig i en ovanligt svag position efter återkomsten till Vita huset. Hans popularitetssiffror är historiskt låga för en nyvald president, och hans politiska mandat är begränsat av att han förlorade röstmajoriteten i presidentvalet, även om valmannasystemet gav honom segern. Denna svaghet gör honom paradoxalt nog till ett potentiellt större hot mot demokratiska institutioner än under hans första mandatperiod.

Trumps återkomst har redan präglats av kontroversiella utnämningar och policyförslag som oroar både politiska motståndare och vissa traditionella republikaner. Hans val av lojala anhängare till tunga kabinettposter signalerar en strategi där personlig lojalitet prioriteras framför meriter och erfarenhet – något som bekymrar många politiska bedömare.

Historiskt sett har mellanårsval nästan alltid inneburit motgångar för den sittande presidentens parti. För Trumps del kunde detta innebära förluster i både representanthuset och senaten nästa år. Opinionsundersökningar och politiska trender pekar på att Demokraterna har goda möjligheter att göra framsteg, särskilt i distrikt där Trumps retorik och politik möter starkt motstånd.

De kommande månadernas ekonomiska utveckling blir avgörande. Om inflationen fortsätter sjunka och arbetsmarknaden förblir stark, kan Demokraterna kapitalisera på detta och argumentera för att de överlämnade en robust ekonomi till Trump. Samtidigt har flera ekonomer varnat för att vissa av Trumps ekonomiska förslag, särskilt hans planer på omfattande tullar, riskerar att driva upp inflationen på nytt.

Trumps svårigheter att genomdriva sin agenda i kongressen har redan blivit uppenbara. Flera av hans mer kontroversiella nomineringar har mött motstånd även från republikanskt håll. Hans löften om stora skattesänkningar och omfattande infrastrukturprojekt kommer att kräva brett stöd i kongressen, något som kan bli svårt att uppnå i det polariserade politiska landskapet.

Erfarenheter från Trumps första mandatperiod visar dock att motgångar i lagstiftningsprocessen ofta har lett till att han förlitat sig mer på presidentordrar och andra exekutiva maktmedel. Denna tendens kan förstärkas om Republikanerna förlorar kontrollen över en eller båda kamrarna i kongressen nästa år.

Flera politiska analytiker pekar på ett oroande mönster: ju mer institutionellt isolerad Trump blir, desto mer benägen verkar han vara att utmana institutionella normer och rättstatens principer. Hans reaktioner på motgångar har ofta inneburit personangrepp mot politiska motståndare, domare och tjänstemän snarare än kompromisser eller omprövning av policy.

Trumps utnämningar till justitiedepartementet och andra rättsliga instanser indikerar en strategi för att konsolidera kontroll över rättsväsendet, något som väcker oro för maktdelningsprincipen. Samtidigt pågår en omfattande utrensning av karriärtjänstemän inom statsförvaltningen, vilket försvagar den institutionella kunskapen och kontinuiteten.

Mellanösternkonflikten och spänningarna med Kina utgör ytterligare komplicerande faktorer. Trumps utrikespolitiska beslut har redan visat sig vara oförutsägbara, och hans tendens att fatta snabba, instinktiva beslut utan omfattande konsultation med expertis oroar många säkerhetsexperter.

För Demokraterna innebär den nuvarande situationen både möjligheter och risker. De kan potentiellt vinna stora framgångar i mellanårsvalen, men måste samtidigt undvika att framstå som obstruktionister som blockerar populära reformer. Väljare i politiskt svängande distrikt kommer noga observera hur båda partierna hanterar ekonomiska frågor, migration och hälsovård under kommande månader.

Sammanfattningsvis står USA inför en period av politisk turbulens där en försvagad president med sjunkande popularitet sannolikt kommer att möta allt större motstånd i kongressen. Historien visar dock att denna kombination inte nödvändigtvis begränsar presidentmakten, utan kan istället leda till mer drastiska och okonventionella maktutövningar när traditionella vägar blockeras.