Max Hjelm: Det är viktigare för regeringen att politik känns rätt – än att den blir bra

Experter och kritiker varnar för sänkt straffbarhetsålder

En kraftig förändring i svensk rättspolitik har skapat debatt bland forskare och experter. Trots att en majoritet av remissinstanserna och sju av nio experter i utredningen motsatte sig en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år, har regeringen valt att gå ännu längre och föreslå en sänkning till 13 år – utan att genomföra någon fördjupad utredning av konsekvenserna.

Många experter har varnat för att förändringen kan få motsatt effekt mot vad som är avsett. Evidensen tyder enligt kritikerna på att sänkt straffbarhetsålder riskerar att leda till att fler unga dras in i, och fastnar i, kriminella miljöer och beteenden.

I radioprogrammet ”Filosofiska rummet” diskuterades nyligen denna utveckling, där Bengt Sandin, historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet, beskrev situationen som ”en förändring av hela det demokratiska samhället och rollen för remissinstanserna”. Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, uttryckte i samma program en oro över att akademins röst inte längre spelar någon avgörande roll i politiska beslut: ”Vi diskuterar ju det faktum att det inte spelar någon roll vad som lyfts fram från forskarhåll.”

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har förklarat att det primära målet med att införa möjligheten att fängsla barn inte är brottsreduktion. Detta har väckt frågor om vad det egentliga syftet med lagändringen är, särskilt när forskningsunderlag indikerar att reformen potentiellt kan öka brottsligheten bland unga.

Kritiker menar att regeringens hållning är del av ett större mönster där expertkunskap åsidosätts. Både Människorättsinstitutets ordförande och Diskrimineringsombudsmannen har i en debattartikel i Dagens Nyheter varnat för att lagstiftning i allt högre grad sker utan grundliga konsekvensbedömningar, samtidigt som utredningsprocesserna styrs hårdare politiskt.

Den svenska modellen med omfattande utredningar innan lagstiftning har tidigare ansetts som tidskrävande men har samtidigt bidragit till en demokrati byggd på kompromisser och rationella beslut. Trenden har länge gått från breda parlamentariska utredningar till enmansutredningar, men under Tidöregeringen verkar processen ha accelererat ytterligare.

Kritiker beskriver utvecklingen som ett skifte mot vad som kan kallas en ”känslokrati”, där politiska signalvärden prioriteras framför faktiska konsekvenser av besluten. Detta synsätt återspeglas i flera politikområden: från förändringar i bidragssystemen, till migrationspolitik, och nu även kriminalpolitik.

I fallet med sänkt straffbarhetsålder har Kriminalvården uttryckt oro för bristande säkerhet och försämrad rehabiliteringsförmåga. Experter har även varnat för att det kan uppstå konflikter med skollagen om man placerar barn i mellanstadieåldern i fängelsemiljö. Trots dessa varningar har regeringen valt att inte genomföra någon fördjupad utredning av konsekvenserna.

Förändringen i hur politiska beslut fattas väcker frågor om balansen mellan snabb handlingskraft och väl genomtänkta reformer. Kritiker påpekar att demokratiska processer kan verka långsamma, men att detta historiskt har skyddat samhället från alltför hastiga och ogenomtänkta beslut.

Ironiskt nog påpekar debattörer att det traditionellt har varit den konservativa högern som värnat om långsiktighet och noggranna överväganden innan större samhällsförändringar genomförs. Den nuvarande regeringens vilja att snabbt reformera utan omfattande konsekvensanalyser bryter därmed med vad som tidigare ansetts vara konservativa värderingar om samhällsförändring.

Med denna utveckling står Sverige inför fundamentala frågor om hur demokratin ska fungera och vilken roll forskningsbaserad kunskap ska ha i politiska beslutsprocesser, särskilt när det gäller frågor som rör unga personer och rättssystemet.