Max Hjelm: Kulturprofiler kan inte skylla allt på regeringen

I ett kulturpolitiskt landskap som genomgår omvälvande förändringar, har författaren Sverker Sörlin slagit larm om en oroväckande trend. Hans nya bok ”Kulturens värde” pekar på hur kulturen, som tidigare ansågs vara tätt sammankopplad med demokrati och kunskap, nu främst betraktas genom ekonomiska glasögon.

Sörlins analys har väckt entusiastiska reaktioner från flera framträdande kulturchefer. Johan Hilton på Göteborgs-Posten och Karin Pettersson på Aftonbladet uttrycker drömmar om en värld där marknaden får mindre inflytande och offentliga medel till kulturen ökar. Victor Malm, kulturchef på Expressen, går så långt som att kalla boken för en ”brandbomb” i debatten.

Visserligen är Sörlins undersökning av kulturens sjunkande värde i politiken både gedigen och tankeväckande. Men det finns en påtaglig brist i både boken och reaktionerna den framkallat – nämligen tendensen att lägga all skuld på politiker, utan att ta hänsyn till kulturområdets egna utmaningar.

Ett belysande exempel är studieförbunden, som drabbats av både budgetneddragningar och ökad kontroll. Sörlin varnar för vad han kallar en ”Trumpifiering” av Sverige genom ökad mål- och resultatstyrning. Han hävdar att folkbildningen, med sin hundraåriga tradition av fria aktiviteter under eget ansvar, skulle försämras genom ökad extern styrning.

Detta resonemang framstår dock som en förenkling som undviker att konfrontera verkliga problem. Riksrevisionen identifierade 2022 allvarliga brister ”i alla led” hos studieförbunden. Det har även förekommit fall där offentliga medel tilldelats verksamheter som motarbetat demokratiska värderingar – något som Sörlin helt förbigår i sin analys.

Även om politiken inte bör styra studieförbundens innehåll direkt, och även om regeringens nedskärningar av folkbildningsbudgeten delvis kan ha politiska motiv riktade mot S-anknutna organisationer, krävs mer än bara förändrade ekonomiska synsätt för att säkra studieförbundens framtid.

En alarmerande trend är att deltagandet i studiecirklar minskat kraftigt under de senaste 15 åren och inte återhämtat sig efter pandemin. Samtidigt visar data från Myndigheten för kulturanalys att många andra kulturvanor har behållit sin popularitet eller till och med ökat. Detta tyder på att svenskarna fortfarande värderar kultur, men att intresset för just folkbildningen avtagit.

Trots detta fokuserar både Sörlin och hans beundrare främst på behovet av ökade offentliga anslag till kulturpolitiken. De förbiser den centrala frågan om hur man kan väcka svenskarnas intresse för dessa kulturformer – något som är avgörande för att bygga politiskt stöd för ökade kulturanslag. Det hade varit mer konstruktivt att självkritiskt undersöka varför vissa kulturinstitutioner, trots sin samhällsviktiga roll, tappar mark i det offentliga medvetandet.

Frågan som bör ställas är inte bara hur politiken kan värdera kulturen högre, utan också hur kulturens institutioner kan förnya sig för att behålla sin relevans i samtiden. En ensidig fokusering på ökade anslag utan motsvarande självrannsakan riskerar att missa målet.

Sörlins bok belyser viktiga aspekter av kulturpolitikens förändring, men för att verkligen förändra kulturens status behövs en bredare diskussion som inkluderar både politiska prioriteringar och kulturområdets egna utmaningar. Endast genom att erkänna båda dessa dimensioner kan vi hitta en väg framåt för en livskraftig kultursektor i Sverige.