Max Hjelm: Vem vill ha en stad med fler soptunnor än träd?

Den svenska återvinningsmodellen står inför betydande förändringar när fastighetsnära insamling blir obligatorisk från 2027. Trots vår stolthet över ”Pantamera”-kulturen och en allmän uppfattning om att Sverige är ett föregångsland inom återvinning, pekar verkligheten på nya utmaningar som väntar runt hörnet.

Sverige har länge profilerat sig som en nation där återvinning ingår i den kollektiva identiteten. Från musikgruppen Hoojas maskerade framträdanden till Robert Gustafssons populära Rolandz har Pantamera-konceptet blivit en naturlig del av den svenska folksjälen. Reklamkampanjerna har varit så framgångsrika att varumärket nu försörjer en ansenlig del av Sveriges komiker genom virala sketcher i sociala medier.

Men trots vår självbild som återvinningsexperter finns det mycket att förbättra. Enligt EU-direktiv måste Sverige fördubbla andelen förpackningar som materialåtervinns innan 2030. Det är en ambitiös målsättning som kräver omfattande förändringar i vårt nuvarande system.

Från 2027 implementeras EU:s nya system för ”fastighetsnära insamling”, vilket innebär att alla svenskar ska kunna sortera plast, papper, metall och glas i direkt anslutning till sina bostäder. Grundtanken är god – att göra det enklare för medborgarna att sortera korrekt. Men som ofta är fallet när Sverige implementerar EU-direktiv, riskerar vi att överimplementera regelverket på ett sätt som skapar praktiska problem.

Ett konkret exempel på detta rapporterades nyligen i Svenska Dagbladet, där en bostadsrättsförening på Norr Mälarstrand i Stockholm står inför svåra val. Eftersom föreningen saknar utrymme för soprum inomhus, tvingas de anlägga sopkärl utomhus – vilket kan resultera i att träd, rosor och cykelparkering måste avlägsnas. Detta trots att det redan finns en välfungerande återvinningsstation endast 100 meter från fastigheten.

Christofer Fjellner, oppositionsborgarråd för Moderaterna i Stockholm, har kritiserat implementeringen och beskriver den som en ”pappersprodukt utan kontakt med verkligheten”. Han förespråkar istället en utbyggnad av gemensamma återvinningsstationer, snarare än att lägga ytterligare ansvar på enskilda fastighetsägare.

Sveriges tendens att skapa överdrivet sträng lagstiftning har blivit något av en nationell specialitet. Ett liknande exempel från tidigare år var när svenska kommuner felaktigt tolkade EU-regler som att de förbjöd traditionella majbrasor, när det i själva verket handlade om kommunernas egen överdrivet stränga tolkning.

Om målet är att förbättra Sveriges återvinningsstatistik, bör vi fråga oss om problemet verkligen är avståndet till återvinningsstationerna. Är 100 meter – en sträcka som sprinterstjärnan Usain Bolt tillryggalägger på under 10 sekunder – verkligen ett oöverstigligt hinder för svenskar som vill återvinna? Kanske handlar det mer om motivation och vanor än fysisk tillgänglighet.

För kommunerna blir utmaningen nu att implementera den fastighetsnära insamlingen med förnuft. Detta borde rimligtvis innebära generösa undantag i situationer där nackdelarna med implementeringen klart överstiger fördelarna. Bostadsområden där platsbrist redan är ett problem, eller där värdefulla grönytor skulle behöva offras, bör kunna fortsätta använda närliggande gemensamma återvinningsstationer.

Det alternativa scenariot – städer där soptunnor dominerar stadsbilden på bekostnad av träd och grönområden – kan knappast vara förenligt med visionen om ett hållbart, grönt Sverige. Miljömedvetenhet handlar inte bara om återvinning utan också om att bevara stadsmiljöer som främjar livskvalitet och biologisk mångfald.

När Sverige nu förbereder sig för den kommande omställningen bör beslutsfattare balansera miljöambitioner med praktisk genomförbarhet, och framför allt undvika den typiskt svenska fallgropen att överimplementera EU-direktiv på ett sätt som skapar onödiga problem för medborgarna.