Femtio år sedan Evert Taubes bortgång: En världsresenär som förenade Sverige med omvärlden

För exakt femtio år sedan lämnade en av Sveriges mest älskade kulturpersonligheter oss. Evert Taube, vars liv och gärning spände över kontinenter, blev en enastående brobyggare mellan Sverige och den stora världen under en tid då internationella kopplingar skapades på helt nya sätt.

Året 1904 markerade början på en ny era för Sverige. Detta år inleddes reguljär sjötrafik från Sverige till avlägsna kontinenter när rederiet Transatlantic från Göteborg etablerade en rutt till Kapstaden och Stockholmsrederiet Nordstjernan började trafikera linjen till Buenos Aires med fasta tidtabeller. Denna utveckling väckte stor fascination hos både press och allmänhet, som nu kunde se nya perspektiv öppna sig mot världen.

I en tid utan flygförbindelser var havsvägen den enda möjligheten att uppleva främmande kontinenter. Den nya direkttrafiken innebar att Sverige nu kunde delta i världshandeln på helt nya villkor – import, export, post och passagerare kunde transporteras direkt till tidigare nästan ouppnåeliga platser utan kostsamma omlastningar och väntetider. En konkret följd blev att tidigare lyxvaror som kaffe och exotiska frukter nu blev tillgängliga för fler än bara de mest förmögna.

Dessa långa sjöresor var långt mer än bara affärsverksamhet – de representerade äventyr och poesi i en tid då Sverige fortfarande betraktades som en avkrok i världen. Svenska upptäcktsresande och världsomseglare hyllades som hjältar i skolböckerna. I ett land där läskunnigheten var utbredd tidigare än på många andra håll, blev litteraturen ett fönster mot världen för dem som inte själva hade möjlighet att resa.

Under Sveriges litterära guldålder, som sträckte sig från 1870 till 1970, utspelades anmärkningsvärt många av de mest populära verken i fjärran länder. Verner von Heidenstams debutbok ”Vallfart och vandringsår” tog läsarna till Mellanöstern, medan Selma Lagerlöf skrev om Sicilien och Jerusalem. Harry Martinsons sjömansskildringar förtrollade generationer av läsare, och Eyvind Johnson förlade flera av sina mästerverk till Grekland och Italien. Allra mest läst blev Vilhelm Mobergs romansvit om utvandringen till Amerika.

Men ingen förmedlade kopplingen mellan Sverige och den stora världen så konkret och hänförande som Evert Taube. Han var inte bara en resenär utan slog faktiskt rot i främmande länder och blev till och med argentinsk medborgare. Han bevittnade inte bara Buenos Aires förvandling – han var en aktiv del i skapandet av denna moderna världsstad.

Bakom den enorma folkvandringen till Argentina låg en ekonomisk omvälvning. Genom ångmaskinen och nya kyltekniker kunde Pampas enorma produktion av kött och vete kopplas samman med de växande industriländernas städer. Pampasslättens oändliga marker, som tidigare varit närmast värdelösa, blev plötsligt attraktiva investeringsobjekt. De återkommande översvämningarna som drabbade både jordbruksmark och städer under vintermånaderna blev en nationell angelägenhet. Omfattande kanalprojekt påbörjades för att reglera vattenflödena, ledda av den gotländske ingenjören Don Carlos Nyströmer, en dynamisk person både vid ritbordet och ute i terrängen.

Det var i denna miljö som Evert Taube fick arbete. Han hade flera roller samtidigt – dels skulle han hantera chefernas spanskspråkiga korrespondens innan gryningen, dels fungera som förman för hundratals arbetare på Pampas vida gräshav. För att kommunicera med sina underlydande lärde han sig italienska, medan han talade engelska med ingenjörerna. Utmaningar och faror behövde hanteras omedelbart, då myndigheter var långt borta och svåra att nå.

Kvällstid samlades man kring lägereldarna för att spela gitarr och sjunga visor från södra Europas alla hörn. ”Cervantes och Dantes ättlingar är mina kamrater,” skrev Taube hem till Sverige. Det var i denna miljö, långt från akademier och bibliotek, som Evert Taube utvecklade sitt enorma konstnärliga register. Han var bara 20 år gammal när detta började 1910.

Från Pampas flyttade Taube norrut, först till den spanskkoloniala staden Cordoba och sedan till Buenos Aires, där han blev del av en krets bohemiska författare och konstnärer. Han skrev dikter, illustrerade tidskrifter och kände sig hemma. Få har fångat Buenos Aires under denna omvälvande tid – mellan landsbygd och storstad, mellan tradition och modernitet – bättre än han.

Troligen hade Taube gått förlorad för svensk litteratur om inte första världskriget brutit ut i augusti 1914. Efter fem år i Argentina återvände han till Sverige för att fullgöra sin värnplikt.

I Sverige fann han sin röst som diktare och trubadur samtidigt som två nya medier etablerades som passade honom perfekt: grammofonen och radion. Tillsammans med Birger Sjöberg, en annan särpräglad poet och sångare, turnerade han runt landet för fulla hus. Det säger något gott om ett land där poetiska outsiders kan bli så älskade av folket.

Mycket i Taubes verk består av skepparhistorier. En del av hans ämnen och ordval kan idag uppfattas som kontroversiella, men han behärskade den numera sällsynta konsten att skildra erotik utan vulgära uttryck. Detta i den höviska tradition som blomstrade vid Eleanor av Aquitaniens (1124–1204) hov i Poitiers, ett av Evert Taubes stora ideal.

Taube utvecklades till en betydande kännare av denna epok, humanismens och det civiliserade Europas gryning, då ”tillhyfsningen av de vildsvinsfrossande” barbarerna inleddes. Hans bok ”Vallfart” om denna tid är ett mästerverk i svensk litteratur, där fakta och poesi förenas på ett unikt sätt. I vår tid, när mycket av det Europa som Evert Taube hyllade står under både inre och yttre hot, är hans verk särskilt vemodigt att läsa.