Nathan Shachar: Kuba är ett ekonomiskt mirakel – nu klämtar klockan för regimen

I Aten häromdagen tvingades jag till ofrivillig fångenskap på hotellrummet under ett våldsamt skyfall. När jag slog på TV:n möttes jag av det vanliga internationella utbudet av realityshower och talangtävlingar – en påminnelse om hur likformig underhållningsindustrin blivit globalt. Men plötsligt dök något oväntat upp bland kanalerna: Cubavisión Internacional, den kubanska regimens officiella kanal för internationell publik.

Att en enkel hotellbyggnad för grekiska affärsresenärer erbjöd denna nischade propagandakanal var förbryllande. Men efter några timmars tittande blev upplevelsen oväntat lärorik – inte på grund av innehållet i sig, utan för vad kanalen aktivt undviker att visa och berätta.

Min oplanerade tittarsession inföll bara timmar efter att Mexikos regering, under press från Donald Trumps administration, börjat begränsa sina oljeleveranser till Kuba. Detta sker efter att USA redan blockerat Venezuelas oljeleveranser till ön, som varit dubbelt så omfattande som Mexikos. En kritisk situation för den kubanska regimen.

I kulturnyhetssändningen intervjuas universitetsprofessorer, teaterregissörer och dirigenter som talar i vaga termer om kulturarv och konstens betydelse. De låter för ett ögonblick som sina kollegor i fria länder, men snart märks att deras uttalanden är tomma fraser utan substans. ”Framtiden tillhör ungdomen”, ”Tredje världens massor räcker Kuba handen” – klichéer utan verkligt innehåll. Det blir uppenbart att de intervjuade anstränger sig för att undvika att säga något kontroversiellt eller avvikande.

Särskilt slående är frånvaron av bilder som visar Kubas verkliga tillstånd. Ingenting i sändningarna antyder brist, fattigdom eller ofrihet. Enligt Cubavisión framstår Kuba som ett välmående land, nästan som ett skandinaviskt välfärdssamhälle. Kontor visas med toppmodern utrustning, butiker utan köer, inga tomma hyllor. Inget av det som besökare till ön faktiskt möter – människor som står i köer mot betalning, specialbutiker som endast accepterar dollar, byggnader utan tak där familjer ändå bor, strömavbrott, eller de vakter som hindrar kubaner från att besöka turisthotell.

Cubavisión visar till och med reklamfilmer för produkter som målarfärg och hygienprodukter – just de varor som kubaner ber besökare att ta med till ön på grund av den konstanta bristen. Denna mediefasad är så uppenbart missvisande att varken kubaner eller någon som besökt landet kan ta propagandan på allvar.

I nyhetssändningen nämns faktiskt Mexikos indragna oljeleveranser, men utan kritik mot den mexikanska regeringen, som länge varit en av Kubas få kvarvarande allierade. Anmärkningsvärt nog riktas ingen kritik direkt mot Donald Trump. Istället anklagar man det abstrakta begreppet ”imperialismen” för att handla så hjärtlöst mot det kubanska folket.

I årtionden har den kubanska regimen och dess sympatisörer kallat USA:s handelsembargo för en ”blockad”, även när Kuba importerat betydande mängder livsmedel från USA. Men nu står landet inför en verklig blockad som utgör ett existentiellt hot mot regimen. Regimen ser utan tvekan med oro på utvecklingen i Venezuela, där Maduro-regimen under tryck öppnat för ekonomiska reformer och frigivning av politiska fångar.

Kubas ekonomiska system är en paradox. Ett land med bördig jord, utan allvarliga klimatproblem, men med kronisk brist på livsförnödenheter. De få marknadsreformer som genomförts har varit minimala och endast tillåtits i kristider. Dagens kubanska ekonomi är inte längre kommunistisk utan snarare feodal, där militären kontrollerar de lönsamma sektorerna medan annan företagsamhet är antingen förbjuden eller kraftigt hämmad av byråkrati.

Den kubanska regimen, som överlevt så många kriser, står nu inför sin kanske allvarligaste utmaning. Framtiden är oviss, men oavsett vad som händer, verkar få kubaner längta tillbaka till 67 år av brist, förtryck och tomma revolutionära slagord.

Situationen belyser tydligt de svårigheter som väntar om och när en politisk förändring kommer. Till skillnad från Venezuela, där det fortfarande finns personer med erfarenhet av demokratiska strukturer, saknas detta på Kuba. Miljoner exilkubaner, många bosatta i USA och politiskt konservativa, väntar på att återfå konfiskerad egendom. Samtidigt bor miljoner kubaner i dessa hem, placerade där av regimen. Att lösa dessa frågor utan kaos och våld kommer att kräva enorma resurser och skicklighet.