Richard Swartz: Det var vi människor som släppte denne djävul ur flaskan

I Zagrebs skugga reflekterar jag över tidens gång

Gott nytt år! Men kan ett års kretslopp verkligen innebära något genuint nytt? Är det inte snarare en svag krusning på naturens eviga lagbundenhet? På höst följer vinter, på vinter vår, och så fortsätter det. Ett ständigt snurrande hjul. Skulle vi ens märka övergången utan tolvslaget, det bubblande proseccot och raketerna som lyser upp himlen?

Den eviga återkomsten formade länge vår tidsuppfattning till en cirkel. De fyra årstidernas ringdans dominerade så länge vi levde nära naturen, beroende av väder och vind. I denna cirkel är växter och djur fortfarande inskrivna, men inte längre människan. Som en modern Houdini har hon brutit sig ur denna cirkel, främst genom att exploatera naturens energi och resurser.

Detta kallar vi utveckling – något som tidigare inte existerade i samma bemärkelse.

Den forna tidscirkeln har ersatts med en rät tidslinje som i vår kultur löper från vänster till höger. Arthur Koestler beskrev det träffande som ”en pil i det blå” när han talade om sin självbiografiska resa – raka motsatsen till bondesamhällets lunkande, opersonliga kretsgång.

Cirkeln tillhör naturen. Linjen tillhör människan. Idag handlar allt om det utåtriktade snarare än det inåtvända.

Nyårsfirandet går ändå i grunden tillbaka på den cirkulära tidsföreställningen. Vi kallar det tradition och har sedan länge införlivat det i vår linjära samtid, mest som dekorativ förströelse. I Zagreb, där jag befinner mig under nyåret, anar jag att den gamla cirkeltiden lever kvar i form av bräckliga arkeologiska rester från det förflutna.

Skillnaderna mellan olika platser kan vara hårfina. En tjeckisk vän som på 70-talet övervakade filmatiseringen av en av sina böcker i Zagreb upplevde en avsevärd skillnad mellan det restaliniserade Prag och det titoistiska Zagreb. När jag pressade honom var den avgörande skillnaden dock en annan: i Zagreb kunde han aldrig upptäcka när något började eller slutade. I Prag skulle en sådan ordning varit otänkbar.

Klara, färdiga, gå! Punkt slut! Dessa begrepp tillhör linjen, inte cirkeln.

Utvecklingens linje har dessutom egenheten att alltid stiga uppåt, ibland försiktigt, ibland brant som Koestlers pil. Men den får aldrig bli platt som den elektroniska kurvan över en hjärndöd patient. Våra demokratiska politiker är i sina program sömngångaraktigt försvurna till en optimistisk, positivt stigande linje och skulle omedelbart förlora makten om de vågade antyda att pilen i det blå efter att ha nått sin höjdpunkt kommer att plana ut och sedan falla.

Spara? Dra åt svångremmen? Sämre idag än igår? Det är uteslutet. Det skulle strida mot den linjära logik som är en av vår demokratis dogmer. Diktaturen har det i detta avseende lättare: där kan utvecklingspilen fortsätta stiga tills den försvinner som en prick vid horisonten. Linjens män – som Putin, Trump eller Xi – avskyr cirkeln. Ingen tror dem förstås. Men linjens mänskliga upp och ned är utesluten; i stället kan svångremmen närsomhelst dras åt och folket beordras tiga.

Det fungerar ett tag. Men som Talleyrand redan visste: i längden kan ingen regera sittande på bajonetter.

Att fullt ut bekänna sig till den uppåtsträvande linjen verkar vara det bästa receptet för undergång – åtminstone om vi frågar apokalyptiker, miljöaktivister och en hel drös vetenskapsmän. Enligt dem är vi på god väg att utplåna naturen. Linjen är mycket nära att slutgiltigt ta död på cirkeln – en linje som älskar ledet, människor som rättar in sig, som står där i givakt eller i kön med mössan i hand.

Och det var vi människor som släppte denne linjedjävul ur flaskan.

Allt är naturligtvis inte svartvitt. En av linjens fördelar är att den möjliggör en punkt. I cirkelns runda bana finns ingen plats för den; allt flyter där i varandra utan tydlig början eller slut, där senvåren bara diffust kan skiljas från försommaren. Jag kom att tänka på detta när László Krasznahorkai tilldelades Nobelpriset i december. I min bokhylla står en av hans böcker, bestående av en enda lång mening med endast andfådda kommatecken, konsekvent utan slutpunkt – något oändligt pågående där början blir till slut och slutet till början.

En liknande nästan punktlös berättarflod möter vi hos österrikaren Thomas Bernhard. I Zagreb började jag fundera på om detta särskilt har något med Centraleuropa att göra, utan att nå något definitivt svar.

Vilka är de estetiska och moraliska konsekvenserna av att inte kunna eller vägra sätta punkt? För egen del klamrar jag mig gärna till detta skiljetecken, inbillar mig att punkten kräver både existentiell medvetenhet och mod. Men jag tvivlar ofta, och känner mig då genast i mina funderingar trängd av horder av kommatecken.