Susanne Nyström: I dag är det ingen som undrar hur invandrarna tänker fira kungens födelsedag

I Sverige, en bok som speglar samhällsutveckling och missade varningssignaler

Det finns många dimensioner i Nalin Baksis nya memoar ”Mina strider”. Boken inleds med skildringar från hennes uppväxt i Turkiet där hon rörde sig mellan två världar – å ena sidan en konservativ mormor som förespråkade koranskolor, å andra sidan en progressiv farfar och pappa som aktivt uppmuntrade döttrarnas utbildning. När familjen flyr till Sverige på 1980-talet och bosätter sig i Tensta möter hon en tredje verklighet, där svenskläraren Brittmarie Wikström blir en viktig förebild för unga flickor med utländsk bakgrund.

Baksis unika erfarenheter ger henne ett perspektiv på Sverige som sällan hörs i den offentliga debatten. Förutom politik och familjehistorier bjuder hon läsaren på underhållande anekdoter, som när hon som ung socialdemokratisk riksdagsledamot på 1990-talet fick frågan hur invandrare planerade att fira kungens 50-årsdag. Hon svarade artigt men innehållslöst eftersom hon, som hon själv uttrycker det, inte kunde veta hur ”hundra olika invandrargrupper tänkte fira kungen”.

Denna typ av generaliserande frågor är mindre vanliga idag när statschefen snart fyller 80 år, vilket illustrerar hur Sverige har förändrats under de senaste decennierna. ”Mina strider” är mer än bara en personlig berättelse – den fungerar som ett viktigt tidsdokument över svensk samhällsutveckling runt millennieskiftet.

Boken lyfter fram hur tidiga varningssignaler om problematiska samhällstendenser ignorerades, trots att de var fullt synliga. För drygt 20 år sedan varnade Baksi, som själv bodde i förorten, för växande kriminalitet och islamism. ”Men min oro avfärdades”, skriver hon med frustration och påpekar att det inte bara var privatpersoner som slog larm.

Polisen hade redan då identifierat hundratals unga kriminella och klargjort orsakerna: bristande föräldraansvar, destruktiva boendemiljöer och dåliga skolresultat. Denna information var tillgänglig för alla beslutsfattare som ville ta del av den. ”Sedan dess har problemen bara blivit större och större”, konstaterar Baksi, som redan inför valet 1994 varnade för att den föreslagna skolpengen kunde leda till ökad segregation och framväxten av skolor drivna av religiösa extremister – en förutsägelse som dessvärre besannades.

Den dåtida politiska ledningens oförmåga att lyssna på dessa varningssignaler väcker frågor om dagens politiska klimat. Vilka viktiga röster ignorerar vi idag? Vilka perspektiv saknas i de beslutsunderlag som formar vår framtid? Finns det kunniga personer vars insikter systematiskt förbises i den samtida debatten?

Baksis bok kan därför läsas som både en historisk skildring och en uppmaning till självrannsakan. Den visar hur viktigt det är att samhällsdebatten inkluderar röster med olika erfarenheter och perspektiv, särskilt från personer som lever i miljöer där samhällsproblemen är mest påtagliga.

För svenska beslutsfattare och opinionsbildare utgör ”Mina strider” en påminnelse om risken med att avfärda obekväma sanningar. Nalin Baksis berättelse illustrerar hur en person med bakgrund i flera kulturer kan bidra med värdefulla insikter om samhällsutvecklingen – insikter som kan hjälpa oss att hantera dagens utmaningar innan de växer sig större.

I en tid då polarisering ofta präglar samhällsdebatten erbjuder Baksis bok ett nyanserat perspektiv baserat på både personliga erfarenheter och politisk analys. Den visar också att det ibland krävs avstånd i tid för att vi ska kunna se hur varningssignaler som en gång avfärdades som överdrivna faktiskt pekade på verkliga problem som senare kom att prägla samhällsutvecklingen.

Den kritiska frågan som boken lämnar läsaren med är inte bara vilka varningssignaler vi missar idag, utan också hur vi kan skapa ett politiskt system där olika erfarenheter och perspektiv tas på allvar innan problemen hunnit växa sig ohanterliga.