Susanne Nyström: Om bomberna fortsätter att falla kommer nästa flyktingvåg snart till Sverige

Den osäkra framtiden för Iran och dess konsekvenser för Sverige

Ingen vet hur den närmaste framtiden för Iran ser ut. Helgens attacker kan vara startskottet för ett friare Iran, men de kan också vara början på ett långdraget regionalt storkrig i Mellanöstern.

Ett sådant krig skulle, precis som tidigare konflikter i regionen, leda till enormt mänskligt lidande: död, kaos och människor på flykt. Erfarenheten från invasionen av Irak 2003 visar tydligt vad som kan vänta. Människor kommer att tvingas fly från sina hem – vissa blir internflyktingar inom landet, andra söker skydd i flyktingläger i närområdet, medan en tredje grupp tar sig längre bort, främst till Europa.

Under Irakkriget sökte sig många flyktingar till Sverige, bland annat eftersom det redan fanns etablerade irakiska gemenskaper här. På samma sätt är Iran idag det femte vanligaste ursprungslandet för utrikes födda i Sverige. Många iranier har släktingar här, vilket gör Sverige till en sannolik destination för dem som tvingas lämna sitt land.

Detta sätter uttalanden som statsminister Ulf Kristerssons (M) ”vi står bakom det modiga iranska folket” i ett nytt perspektiv. För om situationen eskalerar måste sådana ord följas av konkret handling.

Historien har gång på gång visat att krig och konflikter aldrig förblir regionala angelägenheter. De påverkar oundvikligen stora delar av världen. Sverige och övriga Europa bör därför redan nu påbörja förberedelser för att hantera ökade flyktingströmmar.

Detta innebär att planera för ökat stöd till hjälporganisationer som arbetar med människor på flykt. Det betyder också att vi måste förbereda oss för att erbjuda fler människor en fristad i Sverige.

Om konflikten i Mellanöstern utvecklas till ett fullskaligt krig kommer det inte längre vara hållbart att, som svenska politiker gjort de senaste åren, tala om flyktingkrisen 2015 som något som ”aldrig får upprepas”. Både Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson har tidigare markerat att de vill undvika en liknande situation genom att hänvisa till andra länders ansvar eller betona vikten av att skydda EU:s yttre gränser.

Sådana uttalanden blir omöjliga att försvara i en situation där människor flyr för sina liv undan bomber. I ett sådant läge kan ingen med trovärdighet hävda att ”Sverige är fullt”, som det stod på Sverigedemokraternas flygblad 2020.

Sverige står nu inför ett vägval. Å ena sidan finns viljan att stödja det iranska folkets kamp för frihet, å andra sidan finns en oro för konsekvenserna av ytterligare migration. Men historien visar att konflikter av denna magnitud alltid får konsekvenser långt utanför konfliktområdet.

För iranierna står mycket på spel. Efter decennier av förtryck under den islamiska regimen längtar många efter förändring. Samtidigt finns en reell risk att situationen förvärras, vilket kan leda till ännu hårdare förtryck eller ett utdraget krig som drar in hela regionen.

Sverige bör ta lärdom från hanteringen av tidigare flyktingkriser och förbereda sig för olika scenarier. Detta handlar inte bara om att planera för ett potentiellt ökat flyktingmottagande, utan också om att bidra till humanitära insatser i regionen.

I den svenska debatten har invandringsfrågan varit polariserad under lång tid. Men när människor flyr för sina liv bör humanitära överväganden väga tyngre än politiska positioneringar. Att stödja demokratiska krafter i Iran och samtidigt vara beredd att hjälpa dem som tvingas på flykt borde vara förenligt med Sveriges tradition av humanitärt engagemang.

De kommande månaderna kommer att visa vilken riktning utvecklingen i Iran tar. Oavsett utgång kommer Sveriges och EU:s förmåga att hantera situationen att prövas. Vad som idag är en regional konflikt kan snabbt bli en internationell angelägenhet som kräver samordnade insatser och ett tydligt moraliskt ställningstagande.