Susanne Nyström: Regeringen skulle ”städa upp” – i stället stinker det

En förändrad biståndspolitik under Tidöregeringen väcker frågor

Sveriges biståndspolitik har genomgått betydande förändringar sedan Tidöregeringen tillträdde. Vad som tidigare varit en relativt oberoende verksamhet med fokus på mottagarländernas behov, tycks nu alltmer färgas av inrikespolitiska överväganden och särintressen.

Ett tydligt exempel på denna förskjutning är hanteringen av Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica. Organisationen har tilldelats 23 miljoner kronor från Sida under innevarande år, trots att myndighetens egna chefer uttryckt oro över Hepaticas förmåga att bedriva professionell biståndsverksamhet. Enligt uppgifter från Dagens Nyheter uppfyller organisationen inte heller de grundläggande kraven på redovisning av hur medlen använts.

Särskilt anmärkningsvärt är att Hepatica tidigare nekats stöd från Sida på grund av kvalitetsbrister, men efter påtryckningar från Tidöpartierna ändrades beslutet. Detta gränsar enligt kritiker till ministerstyre, där politisk påverkan övertrumfar myndighetens professionella bedömning.

Parallellt med denna utveckling har Sverige ingått ett kontroversiellt avtal med Somalia. Biståndsmedel har kanaliserats till en organisation med nära koppling till premiärministerns kansli, som i sin tur förmedlat pengarna till personer i premiärministerns närhet. I utbyte har Somalia gått med på att ta emot somaliska medborgare som Sverige önskar utvisa.

Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) har dessutom signalerat att regeringen planerar fler liknande upplägg. Särskilt uppmärksammat är uttalanden om samarbete med Syrien, ett land med islamistiskt styre och vars ledare tidigare varit terrorklassad.

I detta sammanhang valde regeringen även att stoppa stödet till FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar (Unrwa), som är den enskilt största hjälporganisationen för civilbefolkningen i Gaza. Detta beslut fattades mitt under en akut humanitär kris i området, vilket väckt kritik från såväl hjälporganisationer som oppositionspolitiker.

Den röda tråden i dessa exempel är att biståndets fokus tycks ha förskjutits från mottagarländernas behov till Sveriges egna intressen. Kritiker menar att regeringen har gjort biståndspolitiken till ett verktyg i inrikespolitiken, där hänsyn till Sverigedemokraterna och migrationspolitiska frågor prioriteras framför effektivt humanitärt stöd till krigsdrabbade och utsatta människor.

Denna utveckling står i skarp kontrast till regeringens löfte om att ”städa upp” i det svenska biståndet. I stället för ökad transparens och effektivitet, pekar kritiker på att vi nu ser en politisering av biståndet där kvalitet och beprövad erfarenhet får stå tillbaka för politiska överenskommelser och särintressen.

Traditionellt sett har svenskt bistånd haft ett gott internationellt rykte och byggt på principer om fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och humanitärt stöd baserat på behov snarare än politiska överväganden. Den nuvarande utvecklingen väcker därför frågor om vilka långsiktiga konsekvenser dessa förändringar kan få för Sveriges roll som biståndsgivare.

Frågan blir då vilka principer som egentligen styr den svenska biståndspolitiken i dag. Är det fortfarande mottagarländernas behov och internationellt erkända biståndseffektiva metoder? Eller har inrikespolitiska hänsyn och migrationspolitiska prioriteringar tagit överhanden?

Kritiker från både civilsamhället och oppositionen menar att den nuvarande utvecklingen riskerar att underminera Sveriges trovärdighet som biståndsgivare och att det humanitära imperativet – att hjälpa människor i nöd baserat på behov – har fått ge vika för inrikespolitiska överväganden.

När biståndsmedel styrs av andra intressen än de humanitära behoven och effektiv fattigdomsbekämpning, riskerar Sverige att förlora sin position som en respekterad aktör inom det internationella biståndssamfundet.