Susanne Nyström: Självklart ska alla familjer få barnbidrag – men alla behöver inte lika mycket

I den ständiga debatten om familjestöd aktualiseras återigen frågan om barnbidragets utformning. Med jämna mellanrum hörs röster som förespråkar behovsprövning – varför ska förmögna familjer och kungligheter få ekonomiskt stöd som knappt märks i deras redan välfyllda plånböcker?

Vid första anblick kan argumentet verka logiskt. Kronprinsessan och andra välbeställda föräldrar har sannolikt råd med barnens vinterkläder och födelsedagspresenter utan statligt bidrag. Men en djupare analys visar på problematiken med en sådan förändring.

När bidragssystem behovsprövas medför det oundvikligen ökad administration och skapar tröskeleffekter, där en marginell inkomstökning kan resultera i minskat stöd som äter upp löneförhöjningen. Av dessa skäl har principen om ett universellt barnbidrag till samtliga familjer, oavsett inkomstnivå, varit rådande sedan slutet av 1940-talet.

Dagens system är dock inte utan förbättringspotential. Redan idag finns differentiering genom flerbarnstillägget, som ökar successivt med antalet barn i hushållet. Denna komponent, som årligen kostar omkring 4 miljarder kronor jämfört med grundstödets dryga 30 miljarder, skulle kunna fördelas mer ändamålsenligt.

Riksrevisionen har påpekat att tillägget för det andra barnet är kostsamt men ger begränsad effekt. En reformering där dessa medel omfördelas skulle kunna stärka stödet där behoven är störst – till barnrika familjer och ensamstående föräldrar.

Genom att avskaffa tillägget för barn nummer två och istället förstärka flerbarnstillägget för hushåll med tre eller fler barn, samt införa ett särskilt ensamståendetillägg i linje med organisationen Majblommans förslag, skulle systemet bli mer träffsäkert. Detta eftersom både ensamstående föräldrar och familjer med många barn är överrepresenterade bland ekonomiskt utsatta hushåll.

Utöver denna omfördelning finns starka argument för en generell höjning av barnbidraget. Sedan den senaste höjningen 2018 har inflationen urholkat värdet med över en femtedel. En höjning med 200 kronor per månad och barn, från dagens 1 250 kronor till 1 450 kronor, skulle kosta cirka 5 miljarder kronor årligen men samtidigt återställa mycket av den köpkraft som gått förlorad.

Den pågående lågkonjunkturen förstärker ytterligare behovet av ett substantiellt stöd till barnfamiljer. För att barnbidraget ska fortsätta fungera som en viktig ekonomisk förstärkning krävs regelbundna uppräkningar som följer den ekonomiska utvecklingen.

Att en sådan höjning har brett politiskt stöd framgick vid förra årets partiledardebatt, där fem av riksdagens åtta partier, från båda blocken, ställde sig positiva till en höjning. Detta signalerar en möjlig väg framåt över blockgränsen.

Inför kommande val skulle en reform av barnbidraget kunna bli en viktig politisk fråga. En kombination av höjt grundbidrag och ett omfördelat flerbarnstillägg skulle både bevara systemets universella karaktär och förbättra dess träffsäkerhet. Genom att behålla principen att bidraget går till alla familjer, oavsett inkomst, undviks byråkrati och marginaleffekter, samtidigt som en omfördelning av flerbarnstillägget skulle rikta mer stöd till de grupper där de ekonomiska behoven är störst.

Sådana förändringar skulle utgöra en balanserad utveckling av ett system som tjänat Sverige väl under decennier – ett system som värnar om alla barn, oavsett om de växer upp i koja eller slott, samtidigt som det erkänner att vissa familjesituationer innebär större ekonomiska utmaningar än andra.