Susanne Nyström: Snart inser alla att svensk sjukvård aldrig kommer att ”fungera”

I Sverige fortsätter kommunalskatten att stiga utan att tjänsterna för medborgarna nödvändigtvis förbättras i samma takt. Sedan år 2000 har den genomsnittliga kommunalskatten ökat med 2 procentenheter, från 30,38 kronor per intjänad hundralapp till dagens 32,38 kronor. Det framgår av den nyligen presenterade skatteutredningen som överlämnats till regeringen.

Särskilt anmärkningsvärt är att nästan hela denna ökning har skett på regionnivå, vilket pekar direkt mot den svenska sjukvården som främsta kostnadsdrivare. Utredningen konstaterar att sjukvårdskostnaderna har ökat i betydligt snabbare takt än vad som kan förklaras av den demografiska utvecklingen.

Fenomenet är dock inte unikt för Sverige. Över hela västvärlden ser vi liknande trender med stadigt stigande utgifter för hälso- och sjukvård. Två huvudsakliga faktorer driver denna utveckling: dels möjliggör den tekniska och medicinska utvecklingen allt mer avancerade och kostsamma behandlingar, dels stiger medborgarnas förväntningar på vårdens kvalitet och tillgänglighet i takt med att det allmänna välståndet ökar – ofta i en takt som överstiger BNP-tillväxten.

Utredningen pekar på att dessa trender sannolikt kommer att fortsätta och till och med förstärkas framöver. Detta skapar ett komplext framtidsscenario där sjukvården får allt större möjligheter att behandla svåra sjukdomar, men till kraftigt ökande kostnader. Samtidigt står den svenska vårdmodellen fast vid principen att patienter med störst behov ska prioriteras först.

I praktiken innebär detta att väntetiderna för icke-akut vård riskerar att förlängas avsevärt. Medan akuta behov per definition måste prioriteras, hamnar planerad vård längre bak i kön. Detta skapar en svårlöst ekvation: medborgarna förväntar sig allt bättre och snabbare vård samtidigt som systemet tvingas prioritera allt hårdare.

Om ingenting förändras finns en överhängande risk att allmänhetens förtroende för vårdsystemet urholkas. Detta kan i sin tur leda till att allt fler väljer att vända sig till privata alternativ. En sådan utveckling har redan observerats i flera europeiska länder, där liknande utmaningar har resulterat i en växande privat vårdsektor.

För Sveriges del skulle dock en övergång från principen om vård efter behov till vård efter betalningsförmåga innebära ett radikalt avsteg från den välfärdsmodell som präglat landet under decennier. Men enligt artikeln finns det faktiskt en potentiell lösning som inte kräver en sådan omvälvande systemförändring: att eliminera vårdinsatser som ger liten eller ingen medicinsk nytta.

Internationella undersökningar tyder på att mellan 11 och 30 procent av alla medicinska åtgärder, tester och behandlingar kan kategoriseras som onödiga eller med mycket begränsad nytta för patienten. Detta representerar ett omfattande slöseri med resurser som istället skulle kunna användas för att förbättra vården där den verkligen gör skillnad.

Om politiker på riks- eller regionnivå kunde utveckla effektiva modeller för att halvera mängden onödig vård skulle det kunna frigöra miljarder kronor. Dessa resurser skulle kunna användas för att både korta vårdköerna och potentiellt sänka skattetrycket för medborgarna.

Utmaningen för beslutsfattare blir därför att hitta sätt att effektivisera vårdens resursanvändning utan att kompromissa med grundprincipen om likvärdig vård efter behov. Det är en svår balansgång, men också en nödvändig sådan om det svenska sjukvårdssystemet ska förbli både ekonomiskt hållbart och fortsätta leverera vård av hög kvalitet till alla medborgare.