Mycket kan man säga om Melodifestivalen, men dess produktion består inte av preppers som står där rustade med vevradio, stormkök, laddad powerbank och ett skafferi av konserver, när krisen kommer.
Första deltävlingen var snarare som att se Mark Rylances tech-mogul i Netflix-filmen ”Don’t look up” försöka dela en komet i bitar, i hopp om att på sikt göra bättre affärer. Man gjorde alltså om röstningen i hopp om att, via appen, öka tittarnas engagemang, och så slutade det med att Oscar Zia fick stå och rabbla telefonnummer som om det var 00-tal igen.
Men med tanke på att SVT för bara några dagar sen sjösatte en Melodifestival med ungefär samma stabilitet som skeppet Vasa, så har de ändå en befriande självdistans.
I App Store skriver man att senaste uppdateringen är försedd med ”hängslen, livrem och nytt resårband” och kallar den även ”veckans mest väntade Mello-släpp” efter ”appokalypsen” i lördags.
Min inre göteborgare jublar åt den ordvitsiga käckheten, samtidigt som jag på riktigt börjar misstänka att det är Kurt Olsson som rattar det hela.
Fast det där med ”mest väntade Mello-släpp” är ju dessvärre sant. Det finns i andra deltävlingen inget bidrag som helt och hållet får mitt hjärta att ticka. John Lundvik har sången och skvalgråtskänslan, men inte riktigt låten.
Liamoo har låten, men inte numret. Lisa Ajax har numret, men tyvärr också rapparen Niello vid sin sida, som drar ned det hela.
Sådär håller det på, tills man är beredd att sälja sin själ till Alvaro Estrella – vår tids spelman i Hårga, som förför februarislitna själar med sin ”Suave”.
Min acceptans i det här sammanhanget har faktiskt gått så långt att jag hade kunnat rösta på appen, om det var möjligt. I ett anfall av Stockholmssyndrom har jag liksom börjat solidarisera lite med den. Se den som en kul SVT-figur, en tyst Bolibompa-drake, en arg Linus på linjen, eller en mystisk svart Sommarskuggan, som plötsligt dyker upp från ingenstans och slajmar alla till ett bryskt uppvaknande ur Mello-bubblan.