11-åriga Bryna tog sitt liv – mammans kamp för dottern

När Bryna gick i tredje klass märkte hennes mamma att något var fel.

Bryna var ofta arg när hon kom hem från skolan. Det kunde handla om att en lärare sagt något som kändes konstigt, eller om hur en lek hade gått till.

– Bryna var en sådan som var jättetyst på lektionerna. Hon gjorde inget väsen av sig, hon försökte passa in. Men det var så mycket som hon inte förstod, och som kom ut när hon kom hem i stället.

Frånvaron på skolan i Lycksele blev större och större. Det blev som en ond cirkel, även om hon senare bara skulle vara i skolan några timmar per vecka.

– Jag kände väl att skolan gjorde så gott de kunde, med den kunskap de hade. Men hon mådde inte bra av att känna att hon bara misslyckas hela tiden, att inte passa in, säger Jennie Jakobsson, som först berättat för Västerbottens-kuriren om familjens upplevelser.

Brynas sista tid

I slutet av vårterminen i fyran hade Bryna utvecklat ett självskadebeteende. BUP skrev ut antidepressiva läkemedel. 

När det i november förra året upptäcktes att hon börjat gömma undan dem blev läget akut. 

Jennie Jakobsson berättar att hon fick ett intyg från en läkare om att det fanns suicidrisk, och att hon behövde vara hemma på heltid med Bryna.

Samtidigt kände hon sig helt ensam med att försöka hjälpa sin dotter. I slutet av höstterminen förra året ville Bryna inte alls vara i skolan. Socialtjänsten konstaterade att problemen inte heller fanns hemma, och beskedet från BUP var att Bryna inte kunde få samtalsstöd på grund av resursbrist, berättar Jennie.

– Jag blev ju själv med det, det var jag som skulle hjälpa henne med det här. 

Det blev jul, och familjen såg raketerna på nyårsafton.

På nyårsdagen kom en kompis hem till Bryna.

– Kompisen gick vid kvart över åtta eller så, och vid 22 hittade jag henne, säger Jennie.

”Bygden är skakad”

Bryna, som blev 11 år, var en busig och kärleksfull person som tyckte om när hon, mamma, och de tre syskonen gjorde saker tillsammans. Hon älskade 80-talsfilmer som ”Tillbaka till framtiden”, och tyckte om att lära sig nya saker på sitt eget sätt.

Jennie Jakobsson säger att dottern kunde allt om Harry Potter, och att hon sökte information om universum under sin sista tid. Som att hon försökte ha sin egen skola, säger Jennie.

– Hon ville ha hjälp och hon ville passa in. 

– Men hjälpen uteblev. Det blev en väntan på vad andra instanser skulle göra.

Samuel Lundström, grundskolechef i Lycksele kommun, säger att de jobbar för att samarbetet mellan skolan, socialtjänsten och BUP ska bli bättre för unga som mår dåligt. Sekretessen mellan parterna har ofta varit ett problem, säger han.

– Vi kan ju förbättra vår samverkan, den kontakten har redan tagits.

De har också börjat se över en framtida resursskola i kommunen. Samuel Lundström kan inte uttala sig om situationen kring Bryna, men vill säga att det som hänt är oerhört tragiskt.

– Att det skulle bli så här, det känns ju inte bra för oss. Det gör det naturligtvis inte, min personal är skakad över det som har hänt. Och jag tror att hela bygden är skakad över vad som hänt, för att en ung människa valde att ta sitt liv. Det är klart att vi allihop funderar: kunde vi ha gjort någonting mer?

Vill prata om problemet

Kerstin Eliasson, verksamhetschef för BUP i regionen, beskriver hur de gör sitt yttersta för att i god tid hjälpa de barn som behöver behandling och utredning. 

”Det är oerhört tragiskt att barn känner att de inte längre vill leva och dessutom tar steget att avsluta sitt liv.”, skriver hon i ett mejl.

De har tagit initiativ till ett möte med skola och socialtjänst, och påbörjat en händelseanalys i enlighet med rutinerna för att ta reda på om de hade kunnat göra något annorlunda.

”Samverkan mellan skola och BUP är viktigt och sker redan både på övergripande nivå och i enskilda fall, men det finns skäl att se över hur vi kan förbättra den. Det är självklart inte bra om upplevelsen är att man bollas runt mellan verksamheter.”

Efter Brynas död har Jennie Jakobsson upplevt att personer har svårt att prata om det som hänt.

– Det här vill inte vi ta in, det här är för hemskt, hon var ju bara elva. Hur kunde hon göra det? Men hon är inte först, och hon kommer inte vara sist.

Men hon känner att hon måste prata om det, för Brynas skull och för andra familjer i samma situation som behöver rätt hjälp.

– Jag tror inte att hon tänkte att hon egentligen skulle dö, för jag tror inte man riktigt har den konsekvenstanken i den åldern, men nu blev det så. Om vi vuxna människor i samhället inte kan ta hand om våra barn, och se till att de känner att de hör hemma på den här jorden när de är 10-11 år, då spelar det ingen roll hur många regler om barns rätt vi har, då är det bara skitsnack.