Rovdjurspopulationernas berg-och-dalbana i Sverige
Rovbase, en databas förvaltad av Naturvårdsverket och Miljødirektoratet i Norge, visar på en dramatisk utveckling i de svenska rovdjursstammarna. Mellan mitten av 1800-talet och början av 1900-talet decimerades rovdjurspopulationerna kraftigt på grund av utbetalning av skottpremier och en inofficiell målsättning om total utrotning. Resultatet blev att björn, lodjur, varg och järv nästan helt försvann från den svenska faunan. Runt 1930 hade björnstammen minskat till endast 130 individer och lodjursstammen till omkring 100. Vargen nådde sin bottennotering ännu senare, i mitten av 1970-talet, då endast en enda individ registrerades i landet. Dessa siffror speglar en tid då rovdjuren var nära utrotning.
Sedan 1980-talet har situationen förändrats radikalt. Tack vare omfattande skyddsåtgärder har rovdjursstammarna återhämtat sig markant. Denna återhämtning har dock också lett till en ökad jakt på rovdjur. Det anmärkningsvärda är att rovdjurspopulationerna, trots en jakt i en omfattning som för bara några år sedan ansågs otänkbar, ändå ty seems to be holding their own. Björnstammen har visat sig ha en mycket hög tillväxtpotential, och även lodjursstammen klarar av jakttrycket relativt väl, menar Olof Liberg, rovdjursforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). En avgörande faktor för den lyckade förvaltningen är den systematiska inventeringen som införts sedan 1990-talet. Denna inventering ger en god överblick över rovdjursstammarnas storlek och reproduktionsförmåga, vilket möjliggör en mer informerad och kontrollerad jakt.
Trots den kontrollerade jakten är antalet fällda rovdjur, särskilt björnar, anmärkningsvärt högt. Mellan åren 2021 och 2024 sköts 2 550 björnar i Sverige, vilket motsvarar 32 procent av alla björnar som fällts sedan 1980. Denna intensiva jakt har lett till en minskning av björnstammen, från en toppnotering på 3 298 individer år 2008 till 2 448 individer år 2023. Enligt Jonas Kindberg, forskare vid SLU och ledare för det Skandinaviska björnprojektet, är denna minskning avsiktlig. Viltförvaltningsdelegationerna vid länsstyrelserna, som styr rovdjursjakten, har satt som mål att björnstammen ska ligga runt 2 300 individer, vilket anses vara den "sociala bärförmågan" – den nivå som befolkningen är villig att acceptera.
För att nå målet om 2 300 björnar måste jakten nu minskas, då den nuvarande avskjutningen överstiger stammens tillväxttakt. Enligt Jonas Kindberg bör inte fler än 200 till 300 björnar fällas per år för att upprätthålla en stabil population på den önskade nivån. Han betonar skillnaden mellan social och biologisk bärförmåga. Den biologiska bärförmågan, som bestäms av ekologiska faktorer som tillgång på föda och naturlig dödlighet, skulle kunna tillåta en björnstam på upp till 5 000 individer i Sverige. Den nuvarande förvaltningen ses som en kompromiss mellan biologiska möjligheter och samhällets acceptans.
Kritik har dock riktats mot den omfattande rovdjursjakten, särskilt jakten på lodjur. Många anser att lodjursjakten främst är troféjakt och saknar berättigande skäl, då lodjur orsakar minimal skada på tamdjur i Sverige. Magnus Orrebrant, ordförande för Svenska Rovdjursföreningen, menar att lodjursjakten är en ren eftergift till en liten intressegrupp och att de flesta svenskar inte ens är medvetna om att den äger rum. Föreningen motsätter sig även den årliga jakten på björn och varg och anser att den svenska jaktpolitiken strider mot EU:s art- och habitatdirektiv.
Debatten om rovdjursförvaltning är komplex och berör många olika intressen. Å ena sidan finns behovet av att skydda och bevara hotade arter, å andra sidan finns oro för rovdjurens påverkan på tamdjur och människors säkerhet. Balansen mellan dessa intressen är en ständig utmaning, och den nuvarande förvaltningen, som bygger på systematisk inventering och kontrollerade jaktkvoter, är ett försök att finna en hållbar lösning. Men kritiken från organisationer som Svenska Rovdjursföreningen visar att debatten om rovdjursjaktens omfattning och syfte är långt ifrån över. Frågan om hur många rovdjur Sverige ska ha och hur de ska förvaltas fortsätter att vara en känslig och kontroversiell fråga.
Enligt SLU:s inventering från 2023-2024 uppskattas antalet björnar till 2 448, lodjur till 1 276, järvar till 700 och vargar till 375 individer. Rovbase visar att mellan 2015 och 2024 fälldes 4 457 björnar, 1 120 lodjur, 432 vargar och 183 järvar genom licensjakt och skyddsjakt. Dessa siffror belyser den omfattande jakt som bedrivs på rovdjur i Sverige och den pågående debatten om dess långsiktiga konsekvenser för rovdjursstammarna och den biologiska mångfalden. Det återstår att se hur förvaltningen av rovdjur kommer att utvecklas framöver och hur man ska hantera de motstridiga intressen som finns i frågan.
Den historiska tillbakablicken visar tydligt hur människans påverkan kan leda till dramatiska förändringar i ekosystemen. Från nära utrotning under 1900-talets början till dagens återhämtning och den efterföljande jakten, har rovdjurens öde varit tätt sammankopplat med människans handlingar. Att hitta en balans mellan bevarande och förvaltning av rovdjur är en komplex utmaning som kräver fortsatt forskning, dialog och en noggrann avvägning mellan olika intressen. Framtiden för de svenska rovdjuren hänger på hur vi väljer att hantera denna utmaning.
