Anna och Sergei flyr med sonen – mot striderna

Strax före klockan 05 på morgonen vaknade Expressens utsända i staden Kramatorsk i östra Ukraina av den första explosionen. Den följdes av en rad explosioner när ryska bomber och robotar slog till mot sina mål i utkanten av staden. Från hotellrumsfönstret kunde vi se en rökpelare stiga upp mot skyn. 

Redan kvällen innan var det uppenbart att det ryska anfallskriget mot Ukraina skulle börja om bara några timmar, efter att ledarna för de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk bett den ryske presidenten Vladimir Putin om militärt stöd.

Allt eftersom rapporterna började komma in om stad efter stad som attackerats började människor göra sig redo att fly.

Stridsvagnar nära Kharkiv med 1,4 miljoner invånare.

Flygbomber och raketer mot Mariupol, med 450 000 invånare.

Mängder av explosioner i Kiev med 2,8 miljoner invånare.

Listan kan göras lång. Attackerna kom tidigt och från alla håll.

Folk flyr – men ingen vet var det är säkert

På morgonen fick vi rapporter om hårda strider i samhället Stjastia med 7 000 invånare nordväst om Luhansk, och om hur ryska trupper lyckats ta kontroll över staden. Vi tillbringade hela onsdagen där för ett reportage om livet vid fronten. Redan då pågick ständig beskjutning från rysk sida med granatkastare och artilleri. Förskolor och skolor hade redan stängt och många av barnen i samhället hade evakuerats, men många fanns också kvar.

Mobilnätet i området försvann – sedan kom nya uppgifter: Ukrainska styrkor hade tagit tillbaka staden. I skrivande stund är det oklart vem som kontrollerar den. 

Expressen lämnade östra Ukraina tidigt på torsdagsmorgonen och reste västerut mot staden Dnipro vid floden med samma namn. Dnipro bombades också på morgonen.

På vägen från Kramatorsk mot Dnipro såg vi långa köer till bensinmackar och bankomater när människor började förbereda sig för att fly västerut. Men ingen vet säkert vilken stad som är säker.

I Dnipro råder ett förvånansvärt lugn, men det är samtidigt många som försöker lämna. Vid järnvägsstationen i centrum står Lena Pilepenka, 32, med sin barnvagn. Hon var inlagd på sjukhus med sitt sjuka och funktionsnedsatta barn när de på förmiddagen skrev ut henne och sa att de måste åka hem. Sjukhuset barnavdelning stängde.

Hon är gråtfärdig när hon berättar hur hon försöker ta sig hem till byn där hon bor. 

– Jag har panik, jag vill gråta, det är väldigt skrämmande, vad ska hända? säger hon. 

– Jag är rädd, inte för mig själv men för mitt barn.

Familjen åker hem – mot striderna

Pappan Sergei Alexandrov, 32 fick snabbt åka och hämta sonen Vlad, 9, från internatskolan, en explosion inträffade alldeles i närheten. Fönstren skakade. 

Nu ska de åka hem, österut mot striderna. 

– Panik, när jag vaknade kände jag panik, men nu är den borta. Nu måste vi i Ukraina ta varandra i händer och gå samman – Ukraina är enigt!

Först nu har han sett Putins tal om Ukraina från tidigare i veckan där han lägger fram motiven till kriget. 

– Det är inte friskt, vad har han för rätt att attackera vårt territorium, vem tror han att han är?

Anna Slobodeniouk, 21, var också på väg att lämna Dnipro på onsdagseftermiddagen.

– Får man svära? Det är förjävligt, vi är i chock. 

Mamma Lena har tagit ledigt från arbetet på järnvägen för att följa med sonen Danja, 9, till mormor på landet. 

– Inte kunde vi tro att vi ska behöva genomleva de här. Men vi kommer hoppas på det bästa.