Fallet Catrine da Costa är ett av Sveriges mest uppmärksammade och kontroversiella mordfall. År 1984 hittades delar av hennes kropp i Solna, och trots omfattande polisutredningar förblev fallet olöst i flera år. 1988 riktades misstankar mot läkaren Thomas Allgén och Teet Härm. En central del i utredningen kom att bli vittnesmålet från Allgéns tvååriga dotter, förmedlat via hennes mor. Modern hävdade att dottern bevittnat styckningen av Catrine da Costa i Teet Härms villa och på rättsmedicinska institutionen. Detta vittnesmål, trots sin bräckliga karaktär med tanke på barnets ålder, kom att få stor betydelse i utredningen.
Dokument inifrån har granskat fallet och funnit allvarliga brister i hanteringen av barnets vittnesmål. Modern spelade in samtal med dottern under flera månader, totalt nio timmar inspelat material. Dessa inspelningar presenterades aldrig för rätten och undersöktes inte heller noggrant av polisen. Dokument inifråns granskning av inspelningarna visar att det inte finns något som tyder på att barnet bevittnat ett styckmord. Istället framträder en bild av ett barn som leker och pratar om vardagliga saker, utan att ge uttryck för traumatiska upplevelser. Detta väcker allvarliga frågor om hur polisen och rättsväsendet hanterade bevismaterialet.
Trots tillgången till dessa inspelningar valde polisen att anlita två experter, en barnpsykolog och en barnpsykiater, för att utreda barnets vittnesmål. Experterna genomförde en vallning med barnet, men hon visade inga tecken på igenkänning eller reaktion vid vare sig Teet Härms villa eller rättsmedicinska institutionen. Anmärkningsvärt nog lyssnade experterna aldrig på de nio timmarna inspelade samtal mellan modern och barnet. Istället baserade de sin utredning på en lista med uttryck och ord från barnet, en lista som sammanställts av modern. Detta förfarande underminerar trovärdigheten i experternas slutsats att barnet sannolikt bevittnat ett styckmord.
Dokument inifråns granskning visar att modern i polisförhör uttryckte tvivel om sina egna tolkningar av barnets uttalanden. Hon funderade på om det kunde röra sig om fantasier från hennes sida, drivna av ett starkt hat mot sin exman, Thomas Allgén. Trots att experterna hade tillgång till detta förhör uppgav en av dem senare under rättegången att det inte fanns några tecken på att modern försökt påverka barnet. Detta väcker ytterligare frågor om experternas opartiskhet och objektivitet i sin bedömning.
Thomas Allgéns exfru har avböjt att medverka i Dokument inifrån men har i skriftlig form uppgett att hon står fast vid sina tidigare uttalanden i polisförhör. En av de två experterna är avliden, och den andra har valt att inte kommentera sin medverkan i rättegången. Detta försvårar möjligheterna att få klarhet i hur experterna resonerade och varför de valde att bortse från de inspelade samtalen mellan modern och barnet.
Fallet Catrine da Costa och den efterföljande rättegången mot Thomas Allgén och Teet Härm belyser viktiga frågor om rättssäkerhet och bevisvärdering. Dokument inifråns granskning visar på allvarliga brister i polisutredningen och hur ett barns vittnesmål, förmedlat via en förälder med starka känslor, kunde få så stor betydelse trots bristande bevisning. Fallet väcker frågor om hur barns vittnesmål ska hanteras inom rättsväsendet och vikten av objektiv och noggrann bevisprövning för att säkerställa rättssäkerheten. Att centrala bevis, som de nio timmarna inspelade samtal, inte beaktades i utredningen är djupt oroande och understryker behovet av en kritisk granskning av rättsprocessen.
