1. Planeringen av Assads fall:
För ett år sedan började operationen som skulle leda till Assad-regimens fall att ta form. Abu Hassan al-Hamwi, militärchef för Hayat Tahrir al-Shams (HTS), avslöjade detta i en intervju med The Guardian. Kontakter knöts med rebellledare i södra Syrien, ett område som varit under regimens kontroll sedan 2018. Många av dessa ledare levde i exil i Jordanien, men upprätthöll fortfarande kommunikation med sina respektive grupperingar.
2. Bildandet av en operationscentral:
Med hjälp av den islamistiska rörelsen HTS bildades en operationscentral. Denna samlade befälhavare från omkring 25 olika rebellgrupper i södra Syrien. Syftet var att koordinera deras stridares rörelser, både internt och med HTS i norr. Planen var att HTS skulle anfalla från norr samtidigt som de södra rebellgrupperna attackerade från söder, för att sedan omringa huvudstaden Damaskus. Al-Hamwi förklarade för The Guardian att deras strategi baserades på den historiska övertygelsen att "Damaskus inte kan falla förrän Aleppo faller". De trodde att när Aleppo befriats skulle de kunna förflytta sig söderut mot Damaskus.
3. HTS militära doktrin och utveckling:
Redan för fem år sedan började HTS utveckla en militär doktrin. Målet var att omvandla oorganiserade oppositions- och jihadistgrupper i Syrien till en enad och disciplinerad stridsstyrka. Enligt al-Hamwi insåg gruppen behovet av ett enhetligt ledarskap efter att deras positioner försvagats av regeringens operationer i nordvästra Syrien under 2019. Samma år bildades en enhet bestående av ingenjörer, mekaniker och kemister, med uppdraget att tillverka olika typer av drönare.
4. Tillverkning av drönare och vapen:
En av de egentillverkade självmordsdrönarna användes för första gången i offensiven i december och orsakade, enligt The Guardian, betydande skador på regimens styrkor. HTS började även tillverka egna vapen, fordon och ammunition. Med tanke på deras underläge gentemot Assad-regimen, som hade stöd från Ryssland och Iran samt ett fungerande flygvapen, insåg HTS att de behövde vara kreativa för att maximera sina begränsade resurser.
5. Tidpunkten för attacken och Assads Syrien:
Den avgörande faktorn för attackens tidpunkt var att HTS observerade att al-Assads allierade var upptagna med andra krig och konflikter. Detta skapade en strategisk öppning, enligt al-Hamwi. Fram till förra söndagen hade Syrien styrts med järnhand av al-Assad-familjen sedan 1970-talet. Hafiz al-Assad, president från 1970 till 2000, formade Syriens politiska system. Hans son, Bashar al-Assad, ärvde makten efter sin fars död år 2000 och genomförde vissa förändringar, men det grundläggande systemet förblev detsamma: presidenten som både statsöverhuvud, överbefälhavare och med den högsta exekutiva makten.
6. Upproret och al-Assads brutala styre:
Upproret mot Bashar al-Assads regim, som började i samband med den arabiska våren 2011, utvecklades snart till ett fullskaligt inbördeskrig med omfattande inblandning av utländska makter. Detta resulterade i många dödsfall och en massiv flyktingvåg. En ny konstitution antogs 2012, där Syrien deklarerades som en flerpartidemokrati. I praktiken tilläts dock bara partier lojala mot al-Assad, och den nya konstitutionen förändrade inte hur landet styrdes. Oberoende organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International har upprepade gånger rapporterat om al-Assads brutala styre och den statskontrollerade säkerhetspolisen som systematiskt torterat, fängslat och dödat regimens motståndare.
