Ahmadreza Djalali, en svensk-iransk läkare och forskare inom katastrofmedicin, har suttit fängslad i Iran sedan april 2016, anklagad för spionage för Israel. Han dömdes till döden efter en rättegång som internationellt kritiserats för att ha använt erkännanden framtvingade under tortyr. Djalali har nu tillbringat över åtta år, motsvarande 3185 dagar, i det ökända Evinfängelset, där han beskriver förhållandena som fruktansvärda. Hans hälsa har allvarligt försämrats under fångenskapen, med problem som magkatarr, gallsten och hjärtrytmrubbningar som riskerar att leda till hjärtstopp. Bilder från fängelset visar en drastisk viktminskning.
Djalali greps under en föreläsningsresa till Iran. Han hade tidigare arbetat som forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm under åtta år. Två år efter gripandet blev han svensk medborgare. Hans fru och två barn bor i Sverige och har inte sett honom på nio år. Hans son var bara fyra år gammal när Djalali fängslades och är nu 13. Djalali längtar desperat efter att återförenas med sin familj och vädjar till svenska myndigheter att intensifiera arbetet för att få honom frigiven.
I ett inspelat telefonsamtal från Evinfängelset uttrycker Djalali sin frustration över den svenska regeringens hantering av hans fall. Han känner sig övergiven och behandlad som en ”andra klassens medborgare” på grund av sitt dubbla medborgarskap. Han var inte inkluderad i den fångutväxling som i juni 2024 ledde till frigivningen av Johan Floderus och Saeed Azizi i utbyte mot den i Sverige dömde Hamid Noury. Enligt statsminister Ulf Kristersson försökte den svenska regeringen inkludera Djalali i utväxlingen, men Iran vägrade att diskutera hans fall och erkänner honom inte som svensk medborgare.
Djalalis situation är fortsatt prekär. Han lever under konstant hot om avrättning och hans hälsa försämras stadigt. Amnesty International betraktar honom som en samvetsfånge. Djalali upplever att trots svenska myndigheters försäkringar om att de följer hans fall, har inga konkreta åtgärder vidtagits för att säkra hans frigivning. Han känner sig övergiven och fråntagen sina rättigheter. Hans familj lever i ovisshet och oro för hans välbefinnande.
Djalalis fall belyser de komplexa utmaningarna med fångutväxlingar och den svåra situationen för personer med dubbelt medborgarskap som grips i länder med auktoritära regimer. Det väcker frågor om hur långt stater ska gå för att skydda sina medborgare utomlands och hur man ska hantera situationer där andra länder inte erkänner dubbelt medborgarskap. Djalalis öde hänger i en skör tråd och hans framtid är oviss.
Den internationella kritiken mot Irans agerande i Djalalis fall har varit skarp. Både EU och FN har fördömt rättegången och de metoder som använts för att framtvinga erkännanden. Trots detta har Iran vägrat att ompröva domen eller förbättra Djalalis förhållanden i fängelset. Hans fall är en påminnelse om vikten av att fortsätta uppmärksamma och kämpa för de mänskliga rättigheterna, även i svåra och komplexa politiska situationer. Djalali och hans familj hoppas fortfarande på en lösning och att han snart ska kunna återvända till Sverige.
